11,5

Jag klev upp vid det arla 07-rycket imorse.

Packade en mindre Ford full i pinaler, körde sträckan Sundsvall—Kallhäll i bitter singular, lastade ur bilen, stökade in ett halvt husgeråd i en redan till bredden fylld lägenhet innan jag formligen sprang – med en halväten lunchlåda fladdrandes i näbbmynningen – på pendeln mot arbetet.

Och nu, dryga tolv timmar senare, sitter jag på 591:an mot Råby med en annalkande trötthet jag aldrig förut känt på 591:an mot Råby. Jag sitter här efter en söndag som en extrainkallad övertidsarbetare; som en skrupelfri inskränkare på den personliga fem-dagars-ledigt-sfären.

Jag sitter dessutom här, då och då nyckfullt tillslumrandes på det sätt som fått mer vana nattbussresenärer än mig att vakna upp i ett bussgarage i Livgardet; med ett par ögon som kisar skevt likt en mullvad som varit på jäsebären, och är oense med Simon Bank.

Det är ett relationsråd gammalt som Platon själv: gasta åt din ömma moder, bädda på soffan, släng luren i örat på farmor – men somna aldrig fotbollsmässigt oense med Simon Bank.

Nåväl. Nya tag imorgon. Som tur är har jag bara elva och en halv timme kvar tills jag får revanschera mig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *