Infrastrukturell gräddfil

Fast i vägarbetestrassel vid tvårycket en tisdagsnatt.

Jag räknar med att ett par infrastrukturministrars huvud rullar i detta nu; när det blir pinsamt klart att man inte kan säkerställa nattbussens gräddfil genom Stockholmsmörkret.

Nattbussen måste obehindrat få skära som en smörkniv genom det ljumma Lätta-paket som är Stockholms tisdagsnattsliv. Det är av yppersta vikt för ett fungerande klassamhälle.

Tisdagsnätter, förresten: vad visste jag om trassel när jag ondgjorde mig över en simpel tisdagsafton framför Hjärnkontoret; när jag till sist – mättad av ett saltare köttknyte, inte sällan ackompanjerat av exotiska fruktsmaker – fick vika in klövarna strax efter att Mats Nyström kungjort speedwayresultaten i kvällens Sportnytt?

Ikväll var det åter igen jag som bistod massorna med speedwayresultaten: det har blivit min tisdagslott. Sedan satte jag mig på nattbussen.

Jag skrev om Piotr Protasiewicz, en 39-årig polack som kört för Indianerna i femton år. Det gladde mig att trotjänaren Piotr fick kliva fram och avgöra en match i detta myller av legoknektar som verkar frekventera speedwayen. Jag har länge trott att en handbollsövergång är den allra osexigaste formen av sportnyhet – men i den kalkylen har jag glömt speedwayen. Ingenting betyder så lite som att någon är ”tillbaka på sin gamla hemmaoval”. Det är de alltid.

Kliver man av vid ”Bankhuset” har man ingenting på nattbussen att göra.

Jag hade raggmunkar med mig i matlådan idag. Jag vet inte om det är det man-av-folkliga i rätten: men även två-plus-munkar är en fem-plus-låda.

De kastades ihop i all hast innan jobbet. Jag skulle vilja titulera mig De Snabba Matlådornas Tommy Myllimäki, om den enda preferensen kring matlådan var just tid och kylskåpseffektivitet. Inte sällan äter jag matlådor så okonventionellt unika att de inte ens finns listade på WWF:s lista över utrotningshotade rätter.

Jag tänkte skriva IIHF – vilket är det internationella hockeyförbundet – innan jag googlade ”panda foundation”. Det är inte så mycket en arbetsskada som en kroniskt intellektuell defekt.

Yngling med studentmössa och kostym är lugn och sansad och trött, men han skrämmer mig. Snart kommer de i skränande horder. Vi har en tuff försommar framför oss, nattbussresenärer.

Det här var inte tanken, att falla tillbaka i nattbussbloggande. Men som välrenommerad bloggare kan man inte leva på bilder på vackra flickvänner allena. Som människa däremot: att Tilde ligger hemma och väntar på mig är det ensamma faktum jag överlever nattbussresorna på.

Jag ville bara basunera ut det.

Igen.

Hade hon inte gjort det hade jag legat sömnlös, vridit mig och undrat ifall jag stavat Piotr Protasievicz namn rätt på alla ställen i texten. Klassisk gammal speedwayinsomnia.

”Skördevägen”. Nu börjar det likna något.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *