Jane Rune Goodall Holta

Jag skrev speedway i tisdags.

Hela den andra speedwayomgången föll på min lott hemma vid skrivbordet och jag såg på riktigt fram emot att se mitt livs första speedwaymatch i sin helhet på teven: Västervik mot Piraterna.

Jag var uppspelt, på ett annat sätt än när inför en slentrianmässig allsvensk fotbollsdrabbning: jag skulle ju nu få bredda min sportpersona.

Men då ställdes den in helt plötsligt in. Ett ”bottenlöst dike i bortre sväng” stoppade matchen.

Jag fick alltså inte chansen att unna mig en, förvisso tv-sänd, speedway-upplevelse. Besvikelsen.

Jag funderar på att trycka upp t-shirts:

Det Bottenlösa Diket Räddade Mig Från Speedwayen.

Men det pågick förstås fler omgångar, även om jag inte kunde följa dem teveledes. Och redan i det första heatet small det tydligen mellan Vargarnas två förare – och Daniel Davidsson bröt benet.

Min kroniskt täppta nyhetsnäsa – som på förhand tänkt rubriksätta omgången med ”Molnigt när Smederna vann” – tänkte då att ”nej, men ett brutet ben har jag hört… ska… kunna vara… något?!”.

Så jag skrev en snabb artikel om det. Ringde runt. Fick citat. ”Ah, dubbla smalben? Ja, jag är ju blott en simpel praktikant, men det låter som… något.” 

Jag har tidigare klagat på att jag inte får några mejl till min jobbinkorg – men den kvällen vällde de in.

Folk mejlgastade – medelst frekventa utropstecken – om att ”ben bryter man väl hela tiden!!!” och frågade istället ”HUR DET GICK FÖR SMEDERNA???”. 

Jag svarade hövligt, uppdaterade och vinklade om texterna till webben på kvällskvisten när matcherna var slut – skrev helt nya till papperstidningen*; men i går onsdag så valde jag aktivt att inte öppna min mejlkorg: jag tänkte att där skulle vara fullt i arga rättelser och idiotförklaringar skrivna i motoroljeångornas affekt.

*= Man använder tummen och ett – månne lätt fuktat – pekfinger för att bläddra mellan olika sidor.

Först idag tog jag mod till mig att kolla mejlen:

Noll nya.

0.

Inte ett klagomål; inte så mycket som ett påpekande.

Min sportpersona har inte känts bredare sedan jag etablerade mig som nischad dressyrreporter på Dagbladet:

hästreporter
Notera gärna den där Jane Goodallska ögonkontakten mellan mig och den väldiga besten; den förtroligheten med ett kreatur bygger man inte upp i över 1800 rappa tecken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *