Jag kom i samtal med en ung man i busskuren, efter att han tagit kontakt enligt gängse norm i nattbusskretsar (skrikit rakt ut om att ”JAG SKULLE BARA PISSA OCH SÅ MISSADE JAG SISTA TUNNELBANAN!!!”).
”De borde ha spårvagnar i Stockholm”, sade han. ”Vad är det här ens?”
Han pekade på 592:an mot Apoteksskogen.
”Ingen har väl någonsin åkt med den där bussen. Den där bussen behövs inte”, fortsatte han.
”Vad är ens en apoteksskog?”, undrade jag genuint.
”En skog? Där det legat ett apotek?”
”Luddigt. Dit kan väl ingen behöva åka”, sade jag. ”Nu kommer femhundranittioettan!”
Jag började gå mot buss nummer 591 som parkerat bakom bussen mot apoteksskogen.
”Men… den där går ju till Livgardet?!”, gastade mannen bakom mig. ”LIVGARDET?! Det är ju ännu luddigare!”, som vore jag en falskmyntare som först sågat en apoteksskog jämte knölarna – för att därefter gladlynt styra kosan mot ett fiktivt livgarde.
Jag kan inte klandra honom för det. Jag är en nattbusshycklare.
Bli först att kommentera