Vända sig i gödslet

Först, ett kungörande: Nattbussen utgår och ersätts av pendeltåg. Vi ber om ursäkt för de olyckliga omständigheterna.

Jag var utsänd till Stockholms anrika Stadion i eftermiddag, där Pelle Olssons Djurgården (för mig är det mer naturligt att tala om ”Pelle Olssons Djurgården” än om ”Henrik Larssons Falkenberg”) var tillbaka för det allsvenska genrepet mot IFK Norrköping.

Det var, om man säger, ingen fest. Djurgården var det bättre laget men på grund av att alla med en halv näsvägg för mål var borta var man väldigt uddlösa. Istället kunde inhoppande Christoffer Telo löpa igenom på en väl avvägd stickare från Andreas Johansson och sätta matchens enda mål för gästerna.

Gott så.

Efter matchen fick jag nöjet att samtala med Pelle Olsson och jag tycker att jag skrev i ingressen att ”Nya Djurgården var tillbaka på gamla Stadion” och jag tycker att jag kan backa upp det: alla lag som fått en tränare som pratar om att ”vi blev för luftiga på våra egna insparkar” är nya lag.

Luftiga!!! På insparkar!!!

Jag tror att jag träffat Pelle Olsson en gång tidigare, när han vallade omkring GIF Sundsvalls juniorspelare som en del i en tränarutbildning i Nordichallen. Gefle-tränare (!) inbjuden till Nordichallen för att leda GIF-juniorer, ojvoj!; som om vi bjudit in… ehm, någon känd dirigent att veva framför Kjell Lönnås gosskör.

Nåväl; jag gillade Pelle mycket. Det kändes som att han såg rakt in i min fotbollssjäl; som att han i mina ögon kunde se exakt vilken trasslig mittbackspositionerna jag varit, som att han kunde skönja alla de uppspel jag slarvat iväg, alla de offsidefällor jag orkestrerat med slående tondövhet.

Men. Stockholm har redan förändrat Pelle, antar jag.

Pelle Olsson sa nämligen ”deflection” om ett skott som styrts på en annan spelare. ”Deflection”, sa han, på internationell manager-engelska!; som vore han salig Andreas Alm.

Vad näst?, tänkte jag och såg framför mig hur Pelle Olsson drog på sig ett par Google Glasses och rullade iväg från intervjun på en segway, med en frappe i näven, för att ”se om det är lång kö till Banksy-eventet”.

I Gefle IF skulle han han ha sagt att ”n’TOG på nån!” eller kanske att ”bollen tuschade”, tuschade!!!, med u-ljud, som min gamla P10-tränare Ulf Andersson uttalade det (ett uttal jag helgar än idag).

Daniel Bernhardsson skulle lägga sig ner och vända sig i gårdens gödselhög om han hörde Pelle uttala ”deflection”.

Annars? Andreas Johansson är något av min allsvenska drömspelare. Gänglig och klok och dessutom: i stort sett alltid ”bra i det tysta”.

Det är det finaste man kan vara inom fotbollen: bra i det tysta. Kanske även i livet: bra i det tysta. Inte som den här bloggen: dålig i det utåtriktade.

Linus Wahlqvist (–96!) och Alexander Fransson (–94!) bildade högerflank för Norrköping. Tiden då en begränsad -90:a kunde slå sig in på bänken i Superettan under någon luddig talangparoll.

Nya tag imorgon. Nu ska jag sova bra i det tysta.