Will the real Jeppe Damgaard please stand up

Jag har varit väldigt besviken på kändisbeståndet sedan jag flyttade till Stockholm.

Detta kan dock, insåg jag idag, bero på att mitt storstadsliv hittills endast bestått av skytteltrafik mellan Kallhälls station och Stockholms centralstation, följt av en kortare promenad längsmed Västra Järnvägsgatan.

Idag var min vän Sven (i vissa sammanhang ”Rille”) på besök. Han är, tillsammans med sin bandyentusiastiska familj, nere för morgondagens SM-final och vi flanerade genom först Åhléns och sedan NK: syndikalisternas syndikathak.

Och vem mötte man i gången på NK om inte statsministern. Fredrik Reinfeldt i egen hög person. Han passerade mig utan en blick, såg mig inte, hade väl ett sjätte  jobbskatteavdrag för ögonen.

Det var väl tur. Tänk om han sett mig, tagit tag i min jackärm, tallat ovarsamt på tyget mellan sitt majestätiska pek- och tumfinger, tittat mig djupt i ögonen och sagt följande:

”Din sjuttioprocentiga rea-stil smutsar ner så mycket av det folk tycker är bra med NK.”

Jag sitter på en buss, en nattbuss, på en lördag.

Just nu rullar ”Kungen bestämmer” med Alkberg igång.

”Två meter av ert starkaste rep tack”, öppnar han i den mest rak-på-saliga inledningen på en svensk skiva i mannaminne.

Passande.

Jag missade sista pendeln hem (01:28) och fick således vänta i knappa timmen (02:19) på första nattbussen.

Efter en halvtimme inne på McDonalds var jag tvungen att titta mig själv (!) innanför kragen för att se ifall någon snabb, klinisk näbb hunnit vomega mig inpå bara skinnet; den doften hade restaurangen.

I Torgny Lindgrens Minnen beskrivs hur ett sovjetiskt blomsterarrangemang levereras mitt under Thomas Manns begravning. Den sovjetiska delegationen kommer med lastbilar fulla av blomster och formerar dessa i en lager-på-lager-konstellation som reser sig högt, högt!, mot himlen.

Vid nattbusshållplatsen på Vasagatan hade någon med samma celebra metodik placerat ut en hög, cirkulär form av sitt utbytliga innanmäte. Det var något av det värsta jag någonsin sett i sanitär väg; som en ugnsfast form av klappgröt.

Nu sjunger Alkberg om att leda in avgasrörsslangar i bilfönstermynningar.

Han är mycket bra, Alkberg, om ni mot förmodan har missat det. Jag vill här och nu också utlova att om jag någonsin startar en podcast så ska den i så fall heta ”Vi Är Apor Ett Gäng Som Mest Gapar På Varann Ingen Levande Kan Vilja Va Med Oss”.

Förkortning: VÄAEGSMGPVILKVVMO. Glasklart.

(Detta förstås om det nuvarande arbetsnamnet ”Erik Löfgren Pratar Med Donatas Vencevicius Om Petningen Till Kingsley Amuneke Varje Vecka” faller igenom.)

Folk är mer pratglada på helgernas nattbussar, det kan jag slå fast direkt. Jag diskuterade precis bakverk med en framförvarande medelålders kvinna av folket.

Min lördagskväll gick delvis åt till att finna den riktige Jesper Damgaard Facebookledes. Man ska ha sådana lördagar också, det sa alltid min mor. Imorgon ska jag på bandyfinalen. Det ska bli mycket festligt.

Jag sitter för första gången baklänges på nattbussen. Skyddad från ovälkommen vomering i nackpartiet, förvisso, men jag ser heller inte tavlan. Jag ser inte vad stationerna vi passerar heter; vet inte var jag är.

Lite rädd att missa Kallhäll. Bara passera. Det är nog ganska lätt att passera Kallhäll, om man inte är vaksam, eller bara inte införstådd i charmen intill atletklubben och spel- och tobaksbutiken.

Nog nu. Måste finnas några tecken kvar till bandyn imorgon.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *