Naken på nätet

nakenpånätet
Jag tror att jag känner min läsarskara så pass väl att jag kan slå fast att ni är endera 1) min mor eller far eller 2) en person som väljer en inför-Champions League-studio med Bosse Petersons solmelerade nuna före Uppdrag Granskning.

Därför vill jag starkt rekommendera veckans avsnitt av just Uppdrag Granskning, som handlade om de samhällets avskum som sitter i sina glåmiga laptopsken och knycker identiteter för att utpressa barn (barn!!!) på nakenbilder, fler och fler, dygnet runt tills – ja, barnen (barnen!!!) i värsta fall tar sina liv.

Jag minns att jag i tio-, kanske elvaårsåldern låg i en säng med näbben gömd in mot väggen, med min ömma moder på sängkanten, och hulkade i gråt. Jag skulle just av egen fri vilja erkänna en sak jag gjort, något jag ställt till med!, eftersom det dåliga samvetet gnagde upp mitt innanmäte.

I gråten fick jag så sakteliga fram vad jag gjort, vad jag ställt till med!, vad jag trodde skulle bli min tidiga undergång; en tidig vägvisare rakt ner i det slutgiltiga fördärvet.

Jag hade nämligen på familjens stationära dator öppnat Internet Explorer, letat mig in på Google (alternativt Altavista!) och sedan i Googles (eller Altavistas!!!) bildsökfält skrivit ”Pamela Anderson”.

Eller var det ”Victoria Silvstedt”? Jag minns inte. Kanske var det egentligen båda sökorden, men jag trodde mig bara ha förlåtelsekapital för att erkänna en. Jag, en tio-, kanske elvaårig grabb med på tok för många tänder per näbbcapita och Billy Landsdowne-uttal, skulle just förklara för min ömma moder att jag nu visste att det fanns annat i livet än bandy på garageuppfarten och för stora Real Madrid-matchtröjor.

Och jag minns att jag skälvde av rädsla. Huttrade. Lite förstås för att jag var relativt säker på att IT-polisen när som helst skulle slå in ytterdörren och slå mig i bojor, alternativt stämma mig på mångmiljonbelopp för vad jag antog att Svea Rikes Lag rubricerade som Upphovsrättsskyddad Bröstrelaterad Bildsökning. Kanske skulle min far, som stod på 56K-modemet, också dras ner i mitt fall.

Men mest rädd var jag för vad min mot skulle tycka, eller säga.

Det var en googling. En googling efter små bilder där man med jämna mellanrum kunde urskilja någon pixlig bröstkontur.

Tänk då att stega in till sina föräldrar som 13-åring och behöva berätta att ”mamma och pappa, jag har råkat visa mig naken i en webcam för en 44-årig fluktare från Allingsås”.

Det finns ju inte. Det går ju inte.

Det är så ofattbart starkt av unga tjejer att våga anmäla dessa ruttna män.

Och det är, som Uppdrag Granskning visar i reportaget, så oförsvarligt svagt av den svenska polisen att inte ta dessa brott på allvar.

Jag önskar förstås att vi någon gång får verka i ett samhälle där en ung tjejs hela uppväxt inte behöver förstöras av att det kan spridas nakenbilder på henne – men tills vidare borde UG:s ”Naken på nätet” visas i alla skolor, för alla.

En reaktion på “Naken på nätet

  1. Nä du, inte helt rätt ute om dina läsare. Har från goda källor hört att du lästs i Thailand av en person som sägs vara sportfiltrets största affischnamn..

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *