– Jag tror fortfarande, eller vet, att vi kommer vara kvar i allsvenskan. Men sen på vilket sätt kan jag inte svara på idag, sa Sören Åkeby till Matchdax efter 3-2-förlusten mot AIK i början av oktober.

Nej, det kunde du inte, nej.

Sören Åkeby är i sin roll som huvudtränare ansvarig för hur han skojade bort två poäng och ett kollektivt självförtroende hemma mot Göteborg genom att ”nu när det är folkfest och allt” slänga in sitt nya miljonförvärv, helt kontextlöst; som vore han en burleskartist att visa upp för en tjoande och tjimmande hemmapublik.

Han är ansvarig för hur han – med tillgång till eventuella lärdomar efter Göteborgsdebaclet – i den första kvaldrabbningen mot Halmstad valde att ställa upp med Fredrik Holster som ensam anfallare och Ari Skúlason i en icke-roll i den enskilt viktigaste matchen den här klubben spelat på sju år.

Det är han som valt att satsa allt på ett kort, säsongen igenom, och snopet stått handfallen redan efter tio matchminuter när passningsspelet borta mot Syrianska, hemma mot Norrköping och borta mot Halmstad inte rullat igång.

Bara han står ansvarig för att vi, när allt skulle avgöras, stod med en defensiv så hopplöst bortprioriterad att vi ska vara ganska glada att vi till slut bara släppte in sex mål på hundraåttio minuter mot ett Superettanlag.

Han har varit här i mer än fyra hela säsonger nu, Sören Åkeby.

Och han själv, Rolle Engström och många andra talar om att det är ”först i år det spel han vill spela har satt sig”. Som att han jobbat i över fyra år för att till slut kunna uppbåda det fina, passningsorienterade spel vi bjöds på i somras.

Så här sa Åkeby själv, i samma intervju med Matchdax, i oktober:

Hur lång tid tar det att göra ett lag till sitt eget, så att säga, med värvningar och att förankra sin spelidé och hela den biten?
– Det har tagit 3-4 år. Framför allt att hitta dom rätta spelarna och sen få förankrat att såhär vill vi spela. När du kan få dom att spela, alla spelare vill spela fotboll, inte sparka fotbollen bara. Det är en jävla skillnad, men alla kan inte det, behärskar inte det.

Det stämmer ju inte.

2009 spelade Giffarna, med Sören Åkeby vid rodret, powerfotboll med Hannes Sigurdsson och Jonas Wallerstedt på topp och Robert Mambo-Mumba på mittfältet. Det stora stjärnförvärvet Jonas Wallerstedt plockades in ett par månader efter det att Sören Åkeby tillträtt, och han borde i sin bergfasta roll som nytillträdd med ett långtidskontrakt (3+1 för att, citat, ”ge kontinuitet”) ha kunnat sätta sig på tvären ifall han inte trodde att Wallerstedts spring-och-hoppa-och-nicka-spelstil inte passade hans långsiktiga planer för laget.

Ganska snart omskolades ”Walle” till innermittfältare där det under nästan två hela säsonger var helt uppenbart för såväl en enig läktarpublik som en lika enig spelartrupp att han inte alls passade.

2010, när jag nypt en tröja i truppen, hade Sören fått tag i nya siffror från UEFA som visade på att bollinnehav hade väldigt lite att göra med vilket lag som vann matchen. Omställningar var det nya modeordet och det var tidigt utstakat att det var så GIF Sundsvall skulle spela under säsongen. Vi skulle ligga lågt, låta motståndarna äga bollen – och sedan skulle vi hugga på de chanser vi fick. ”Man får alltid en eller två chanser i en match, oavsett hur lågt man ligger och försvarar; det gäller bara att ta tillvara på dem”, var det tålmodiga mantrat.

Jag spelade själv i säsongens andra träningsmatch, mot Djurgården. Vi låg matchen igenom lågt, vi var kompakta och vi stack upp i en kontring där Sliper petade in 1-0. Matchen slutade 1-1 efter att Daniel Sjölund kvitterat med vad man brukar kunna tillskriva ”en individuell prestation” – en smäcker lobb från distans över Tommy i struten. Jag citerar från ST:s artikel efter den matchen:

– Vi gör en i stort sett bra match, de har mer boll, men det är ju så vi spelar. Djurgården spelar jättebra, men fotboll går ut på att göra mål och jag räknade det till 4,5 målchanser för dem och 3,5 för oss, säger Åkeby. 

Om det var omställningsspelet som var vassast mot Brommapojkarna var det försvarsspelet som imponerade mest på Skytteholms IP i går.

– Vi följer vår spelplan, sen måste vi kanske lära oss att bli mer aggressiva i försvarsspelet.

”Vi följer vår spelplan”. Har vi hört det på sistone?

Jag minns hur förbryllad jag var på matchsamlingen inför en hemmamatch, när taktiken skulle vara ”att backa hem och låta Trollhättan ha bollen” för att sedan ”utnyttja deras misstag”. På hemmaplan. Inför nästan sju tusen åskådare. Mot bottenlaget FC Trollhättan. I den näst sista omgången.

Matchen slutade 1-1 och jag minns att Norrköping i samma veva blev klara för uppflyttning.

Jag tyckte att vi träningsvecka ut och träningsvecka in måste ha haft det bästa tempot och några av de mest kvalitativa spelarna i Superettan – men det kom under säsongen ut i en enda fartfylld, sprudlande förstahalvlek hemma mot Hammarby.

Annars stod allt fotbollskunnande, alla fina offensiva fotbollsfötter eller hårdhudade fotbollsskallar mest och väntade.

Han ska ha beröm för att han tog upp oss ifjol, Sören. Jag har inga åsikter om att vi förlorade oss upp och att jag, springandes mellan teveskärmarna på en sportbar i Umeå, säkerligen förlorade något levnadsår under säsongens sista skälvande minuter.

Att gå upp är att gå upp är att gå upp. Det är en synnerligen lyckad säsong och den kan ingen ta ifrån honom på något sätt.

Och vi hade ju så väldigt trevligt i somras. GIF Sundsvalls passningsfotboll charmade hela fotbollsnationen, man rullade ut AIK på Råsunda och mittfältstrianglarna satte griller i mången allsvenska tränarhuvud – samtidigt som den på allsvensk nivå så oprövade backlinjen höll väldigt tätt. Redan i månadsskiftet juni-juli fick jag nöjet att med en artikel i Dagbladet konstatera att GIF redan tagit lika många bortapoäng 2012 än de två allsvenska (2005 och 2008) säsongerna tillsammans.

Okej; man tappade lite onödiga poäng. Man vann inte mot Åtvidaberg trots såväl 2-0- som 3-2-ledning och fantastisk fotboll; men det tydde där och då mer på att det kanske inte skulle bli en sjätte- utan en åttondeplats.

Och vem skulle man se upp till? Vem låg bakom denna succé?

Alla vägar gick till Sören Åkeby. Managern. Det var inte bara han som fått laget att spela den publikfriande, lovprisade fotbollen. Det var även han som hade värvat spelarna som spelade den.

Johan Eklund, den kantige centertanken från Brage, hade trots trassligt med speltid petat dit fem allsvenska mål redan i början av augusti. Simon Helg ,som jag och många med mig var så väldigt kritiska till då han togs in för att fylla den saknade förstaforwardsplatsen, hade visat sig vara en mycket bra allsvensk ytter. Kevin Walker framstod som en av hela seriens bästa tvåvägsspelare på mittfältet. Marcus Danielsson som hämtats från en nybliven Division I-miljö framstod ganska snabbt som en mittback redo för en proffsflytt till flamländerna. Fredric Jonson skötte, vad man än vill säga om hans uppspelsfot, högerbacksplatsen bättre än någon vågat hoppats på.

Att ge Ari Skúlason såväl kaptensbindeln som ansvar för all speluppbyggnad verkade vara ett genidrag.

Vi låg på en stabil mittenplacering och sneglade uppåt.

I somras satt jag, vid 3-0-ledning mot Göteborg, och filade på en krönika i huvudet om hur staden Sundsvall äntligen fått sig ett lag och spelare att genuint se upp till och beundra för deras fotbollsmässiga kvalitéer – utan att ens kunna skoja åt i mjugg.

Allt det här var Sören Åkebys förtjänst.

Likaså måste allt det här vi har nu – en degradering, en tvungen omstart med ett till stora delar nytt lag och värst av allt; ett evigt cementerande i staden av GIF Sundsvall som en hopplös förlorarförening – Sören Åkebys fel.

Jag har redan nämnt de skojfriska ”nu bjuder vi publiken på nåt skoj!”-byten som föranledde Göteborgstappet (jag var ner i omklädningsrummet och intervjuade spelare efteråt; och jag har då aldrig stött på en större tomhet). Men jag tycker att det har pekats för lite på en annan punkt i det här sorgliga debaclet.

Jag vill, inte peka, utan aggressivt och med eftertryck hytta med ilska nävar mot den 30 juli:

– Lyckligtvis har GIF och Haugesund kommit överrens om upplägg som gör att David kan spela för sin nya klubb redan i augusti, säger Urban Hagblom.

Lyckligtvis.

GIF Sundsvall sålde, med facit i näven, sin allsvenska plats för omkring 500 000 kronor. I samma veva lämnade även Christian Brink – en av truppens få riktiga vinnarskallar – för vad som måste ha varit en spottstyver.

Innan Urban Hagblom gick ut med dessa lyckans bud hade GIF Sundsvall spelat 17 allsvenska matcher och på dessa släppt in 21 mål; ett snitt på 1,23 insläppta mål per match.

Efter?

Inräknat kvalmatcherna har man släppt in 31 mål på 15 matcher; något som lämnar oss med ett snitt på 2,06 insläppta baljor per match (räknar vi inte kvalmatcherna har vi fortfarande ett snitt på 1,92 som grinar oss i nyllet).

David Myrestam hade, såvitt jag kunnat utläsa av de konversationer jag haft med honom, inte haft några större problem med att spela ut sitt kontrakt med GIF Sundsvall. Han hade kunnat gå till Haugesund i vinter istället och GIF hade då förvisso inte fått sin halvmiljon för den spelare som under tre säsonger låtits utvecklas till en högklassig allsvensk back – men de hade fått behålla sin defensiva stabilitet och de hade fått behålla sin allsvenska plats.

Vem är det då som tar det här beslutet? Vi saxar återigen från Matchdax-intervjun med Sören Åkeby:

Vad är din roll egentligen, din benämning är manager, vad innebär det mer konkret?
– Att jag övergripande bestämmer om allting fotbollsmässigt och så är jag även med i budgetförhandlingar.

Det bör, i och med den nya managerrollen, vara Sören Åkeby som har haft det allra sista ordet i dessa spelarförsäljningar.

Det måste vara så.

Och jag tror att den mycket självsäkre Sören Åkeby – som ”inte lyssnar på kritik” och som, enligt bra källor, fick försynte Sören Ericson att sluta på grund av att han ”inte blev lyssnad på”– trivs alldeles utmärkt i den rollen.

In som ersättare för en av Allsvenskans allra bästa defensiva en-mot-en-spelare handplockades en 1,66 meter lång vänsterytter från IK Brage vars brist på defensiv skolning sken igenom fler gånger än när Sharbel Touma snurrade honom ut-och-in i måstematchen på Södertälje Arena.

Jag gillar Robbin Sellins energi, hans frenesi och mentalitet (det har jag påtalat förut) och han kommer säkert att vara en riktigt bra ytter i Superettan nästa säsong; men att för en sekund tro på att inte hela backlinjens – ja, hela lagets – balans skulle rubbas och påverkas negativt av det vänsterbacksbytet var bortom naivt.

Och i Christian Brink visste man vad man fick. På planen – i styrka, tyngd och huvudspel – och i gruppen – med sin rutin och sin beslutsamma strävan efter en startplats – fyllde han i mina ögon en viktig roll i årets GIF-upplaga alldeles oavsett hur många matcher han satt på sidan.

I Jon Gudni Fjóluson? Där hade man ingen jävla aning om vad man skulle få. Och när man skulle få det.

Han kom som en höstvind en augustiafton med ett konvolut fullt med bilder från provspel med Bayern München och PSV Eindhoven i en svångrem runt halsen.

Och sedan satt han där på bänken. Skulle han spelas in? Borde han spelas in? Var han tänkt till nästa säsong? Hur bra var han egentligen? Kände han Sverrir?

Han kändes länge, med sina meriter och med sin beryktat fina vänsterfot, mer som en trofé –”Titta vilka spelare vi kan värva nu för tiden! Direkt från Belgien!” – än som ett faktiskt alternativ.

I efterdyningarna till Fjólusons inträde i truppen och den plötsliga avsaknaden av Christian Brinks nackflås har det under hösten sett ut som att någon punkterat Marcus Danielsson som en dyr, centerpartistisk heliumballong och dränerat honom på all pondus, samtidigt som alla de svagheter Stefan Ålander lyckades dölja så väl under våren nu släpades fram och belystes av ett par synnerligen ofördelaktiga lysrörslampor.

De här besluten är Sören Åkebys. Och jag tror att han länge var nöjd med dem. Jag hörde en befängd uppgift från en riktigt bra GIF-källa om att man ”inte ska ha varit nöjda med Myrestams offensiv”.

Jag måste väl dock generellt tro att GIF-folk var väldigt nöjda med David (jag vill nämligen försöka nära en tro på att människor generellt inte är dumma i huvudet); men jag kan faktiskt se att Sören Åkeby, som haft Robbin Sellin under lupp ett bra tag, ville visa folk att han kunde få laget att spela lika bra med en omskolad, oprövad spelare som han själv har hittat.

Lex… just det: Pa Dibba.

Ifjol petades alltså Pontus Engblom – totalt sexton mål i Superettan – flera gånger under hösten till förmån för sommarförvärvet från Division III. Dibba radade upp svaga insatser (han var bra som ytter i 6-0-segern mot Ängelholm, men i övrigt alltid underkänd) men fick gång på gång förnyat förtroende.

Jag frågade under hösten en GIF-spelare varför Dibba spelade i match efter match. ”Är han är grym på träningarna?”

”Nej, men det är ju Sören som vill göra honom till en ny Aziz; en okänd spelare som han tagit hit själv och gjort till en succé”, sa hen (pirkt.blogg.se är en portal som respekterar källskyddet).

Nu ska Sören Åkeby – som har 1+1 år kvar på sitt kontrakt – starta om på nytt; utan hela den offensiva konstellation som varit grunden till allt beröm han fått under säsongen.

Ari Skúlason och Emil Forsberg är förstås helt förlorade och det skulle förvåna mig något oerhört om inte Simon Helg och Fredrik Holster också är borta när Superettan drar igång.

Att Åkeby sätter en stor tilltro till dessa fyra offensiva pjäser stod ju klart redan i april då GIF Sundsvall stod inför en återkomst till Allsvenskan med en enda forward i truppen – en oprövad centertank vars enda spetsegenskaper (tyngden och spelet i luftrummet) ofta skulle tillintetgöras genom att spela med felfotade yttrar som inte var tänkta att spela inläggsspel.

Det var på de här fyra offensiven skulle vila.

Nu kommer alla med stor sannolikhet att vara borta och Sören Åkeby och hans spelidé – allt han sedan ifjol står för – är ju verkligen tillbaka på ruta ett igen.

Och när till och med Robbin Sellin ikväll går ut och säger sig måsta ”fundera över sin framtid”efter degraderingen så är det läge att dra öronen åt sig och fundera på vad det är för ett lag vi kommer att kunna ställa på benen nästa säsong.

Vi kan stå inför en massflykt tidigare degraderade GIF-upplagor aldrig ens kunnat drömma mardrömmar om.

Man behöver inte ha en kandidatexamen i psykologi för att börja fundera i vilket missnöje som faktiskt kan gro i den här truppen. Alla sitter inte på Roger Risholts kombination av utgående kontrakt och frispråkigt munläder.

Christian Brink, som förvisso lämnat klubben men som haft Sören under totalt tre säsonger, vevade ut det här på Twitter:

Sören Åkeby är en mycket bestämd tränare – ”jag vet bäst”-tonen har varit signifikativ i media fram tills att misslyckandet nu är ett faktum – och när vi nu kan konstatera att han inte vet bäst; finns det då ett förtroende kvar?

Är Sören Åkeby mannen som ska stå där efter nyår och veva igång den här nysatsningen mot finrummet? Som ska få en hel trupp av spelare, som i somras såg sig som etablerade allsvenska spelare, att motiveras inför en tuff säsong fylld av bortaresor till Varberg och Värnamo? Ska han fortfarande sitta på en upplyft stol där han basar över såväl matchcoachandet som värvningar och spelarförsäljningar?

Jag har ingenting alls emot Sören Åkeby – tvärtom; han har den där härligt stockholmska trevligheten, han ärade mig en uppflyttning i GIF Sundsvalls a-lag och han lärde mig faktiskt mycket som fotbollsspelare – men mitt svar är nej.

Som GIF-supporter, som självutnämnd fotbollstyckare är mitt förtroende för honom som GIF-manager förbrukat.

Erik Löfgren

Försäljningen av Allsvenskan

David Myrestam och Christian Brink lämnade det stabila, uppåtsneglande mittenlaget GIF Sundsvall i augusti.
Lite drygt tre månader senare åkte laget ur Allsvenskan.
Även rekryteringsansvarige Urban Hagblom kan se det sambandet.
– Rent sportsligt så betydde Myrestam mer än vad kanske vi trodde, utifrån hela lagets prestation, och även spelare som inte står på banan kan ha väldigt viktiga roller i laget och omklädningsrummet. 

Och han är självklart väldigt besviken – men inte ångerfull. Han kan inte vara ångerfull.
– Vi kunde inte ha gjort så mycket annat. Tyvärr. Så är det ju. Spelare som inte vill vara kvar hos oss, utan ser andra utvecklingsmöjligheter, så fungerar hela GIF Sundsvall; att de ska vi hitta lösningar till och vi har alltid hittat lösningar. För Myrestam ville inte vara kvar. Christian Brink ville inte vara kvar. Och då måste vi hitta lösningar.

Men om du hade fått göra om augusti? Hade du gjort samma sak?
– Eeehm… Ja, utifrån föreningens grundvärderingar. Sedan kan jag vara egoistisk och titta på att rent sportsligt så betydde Myrestam mer än vad vi kanske trodde, utifrån hela lagets prestation. För David var Allsvenskans bästa vänsterback.

Hur kunde kontraktet inte förnyas i tid?

Krönika: Hur gynnar Norrlands Invest GIF Sundsvall 2013?

Norrlands Invest investerade – i klubbens egna talanger

Emil Forsberg går till Malmö FF för uppskattningsvis 2,5 miljoner kronor. 

GIF Sundsvall, moderklubben som fotbollsfostrat 21-åringen sedan barnsben, får dock bara halva summan.

Klubben sålde ut Emil Forsberg till riskkapitalbolaget Norrlands Invest redan 2009, när han tog sina första a-lagssteg. 

Det måste med facit i hand ha varit en dålig affär för GIF Sundsvall? 

– Nej, det är en bra, säger Urban Hagblom och berättar om ett bolag och en förening som verkar ha växt samman. 

 

När Norrlands Invest bildades inför den allsvenska återkomsten 2008 klev man in och delfinansierade mångmiljonförvärven av islänningarna Sverrir Gardarsson, 23 år, och Hannes Sigurdsson, 24.

Det var inga lyckade affärer ur en riskkapitalistisk synpunkt. Båda spelarna lämnade till slut föreningen gratis.

Året därpå – 2009, när laget åter trillat ner i Superettan – klev Norrlands Invest in på nytt, men i helt andra typer av spelare.

Man klev in i David Myrestam, västerbottnisk sju-till-fyra-arbetare och vänsterback, och lite senare även den egna produkten Emil Forsberg som under våren fått chansen i a-laget.

Varför väljer GIF Sundsvall att sälja ut unga, talangfulla och framför allt egna spelare som Emil Forsberg? 

– Det är ju utifrån en värdering vi har gjort, samtidigt som Norrlands Invest ser att det är en så pass intressant spelare att de vill kliva in och investera där. Och det gör kanske att Giffarna kanske kan använda de ekonomiska förutsättningarna man får in på ett annat sätt, säger GIF Sundsvalls rekryteringsansvarige Urban Hagblom.

Men GIF Sundsvall måste väl ha en tro på att sina 17-18-åring, exempelvis Emil Forsberg, kan utvecklas till spelare som lämnar för stora pengar i framtiden?

– Så är det ju, men vi äger ju alltid rätten att säga nej. Det är inte Norrlands Invest som säger ”vi vill kliva in i Kalle Karlsson”. Det är ju också GIF som har, kanske… offererat. ”Vill ni vara med på den här spelaren; Emil Forsberg?”,  och då har de sagt ”ja”.

Jag skulle ju också ha köpt den aktien. 

– Det hade jag å, säger Urban Hagblom.

Men om man som GIF Sundsvall tror på den aktien, då borde man ju inte sälja ut den?

– Nej, och då gör man ju inte det… Men det kanske finns… en anledning till varför man var tvingad till det. Så kan det också vara. Jag säger inte att det var det då, jag var inte med under det året, men det finns ju med hela tiden. Men det är också viktigt att vi skapar en trovärdighet utifrån vår verksamhet så att Norrlands Invest kanske tar en ännu större risk i någon annan investering, om de får göra fler kloka investeringar.

 

Klubben lånar av sig själv

Det framstår ju lite som att man har lånat av sig själva under någon säsong? För det här är ju inget som förmedlas utåt? Om GIF:s årsresultat säger att man gått 100 000 plus så har man kanske sålt Emil Forsberg för 100 000? 

– Så kan det vara. Ja. För du har ju en tillgång i ditt spelarmaterial.

Men med facit i hand, nu när Emil går till Malmö, så var det ju en dålig utförsäljning av Emil Forsberg till Norrlands Invest? 

– Nej, det är en bra, säger Urban Hagblom.

Kan du utveckla? 

– Det handlar om ett gemensamt intresse som gör att GIF Sundsvall inte kan se det så kortsiktigt på den enskilda spelaren, för det handlar också om en trovärdighet och ett förtroende… Det är väl bara positivt ifall vi kan se till att det blir en bra avkastning för Norrlands Invest. För det är ju inte så många spelare som det blivit så jättebra för dem.

Nej, det har väl gått tungt för dem…

– Då är det väl också att man kan ju inte säga att man har gett dem rätt förutsättningar till rätt investeringar.

 

”Vi ser oss tillsammans”

Urban Hagblom utvecklar:

– GIF Sundsvall kanske rekryterar spelare som man hävdar att de har ett visst värde och att de med rätt utveckling ska bli något speciellt – och så har det inte blivit det. Men det är historia, och det är lätt för mig att säga som inte har varit med så jättemycket förrän nu.

– Men det handlar om en väldig respekt och vi ser inte de här affärerna som bra eller dåliga för Giffarna eller bra eller dåliga för Norrlands Invest; vi ser oss tillsammans. Är det här en bra affär för Giffarna så är det en bra affär för Norrlands Invest. Och tvärtom.

Vi ringde härom veckan upp Anders Hörnqvist, ordförande i Norrlands Invest och lät honom berätta om bolagets inblandning i Emil Forsberg.

Då den då 17-årige mittfältaren var ny i a-lagssammanhang (han började säsongen 2009 i talanglaget Medskogsbrons BK) så handlade det inte om någon dyr investering.

– När man är oprövad på a-lagsnivå handlar det inte om några stora summor, säger Hörnqvist.

Kan du säga ungefär vad ni kan ha köpt in er för?

– Nej, jag har ingen möjlighet att ge belopp.

Varför köper Norrlands Invest, riskkapitalisterna, numera in sig i egna produkter? 

– Det är ett sätt att finansiera spelarköp på. Att dela risken.

Finns det en ”risk” i att kliva in i Emil Forsberg? 

– Absolut. Vi går in i yngre spelare med potential. Spelare som inte tagit det sista klivet. Och majoriteten av spelarna blir ju ingenting på den allra högsta nivån, eftersom det är så svårt att ta just det där sista klivet.

 

”Det är föreningen som är experterna”

I texten om försäljningen av David Myrestam i somras ställde jag frågor till Urban Hagblom om eventuella påtryckningar för försäljning från Norrlands Invests sida.

Jag frågade förstås bolagets ordförande Anders Hörnqvist om samma ämne.

Hur involverade var ni när Myrestam såldes till Haugesund?

– Vi snackade om det, självklart. Vi har en fortflöpande diskussion med föreningen i den här typen av frågor. Men vi lyssnar mycket på föreningen, det är de som är experterna. I slutändan är det ändå ett gemensamt beslut.

Men ni har ju investerat pengar i honom. Från sidan kan man tycka att ni vill ha tillbaka pengar på ”er spelare”.

– Kommer det ett bra bud på spelaren och spelaren vill flytta så har GIF sagt att man vill hjälpa spelarna vidare. Jag tror aldrig att GIF har stoppat någon spelare som vill flytta,

Men du förstår hur det kan se ut ur folks synvinkel?

– Jag har full förståelse för det, men det sportsliga kommer alltid först. Vi kan aldrig tvinga iväg en spelare från klubben. Vi låter den sportsliga delen, med bland annat tränaren, bedöma ifall det finns nog med backup på den platsen och det tyckte dom att det fanns i det här läget.

– Med facit i hand är det kanske lätt att vara efterklok, men då bedömde den sportsliga delen att det fanns tillräckligt med backup.

 

Spelare vet inte själva hur de ägs

När David Myrestam lämnade för norska Haugesund visste han själv inte att halva övergångssumman hamnade hos Norrlands Invest.

Han visste inte, trots att han gjort tre och en halv säsong i klubben, att han som fotbollsspelare ägdes till femtio procent av bolaget.

Borde inte spelarna veta? 

– Den dialogen har endast föreningen. Vi köper in oss i spelaren, sedan är det ju GIF som har allt ansvar för att utveckla och förädla spelaren, så då är det också GIF som har den dialogen, säger Anders Hörnqvist.

På en vanlig arbetsplats kanske man skulle vilja veta vilka man har ovanför sig…

– Jag förstår vad du menar, men… vi styr väldigt lite över spelarna, på det sättet. Inget alls.

Frågan då till Urban Hagblom, vars GIF Sundsvall ska sköta dialogen med spelarna.

Borde inte spelarna veta om vilka som äger dem? 

– Jo. Och vi har det resonemanget. Samtidigt kan man tänka att spelar det någon roll för mig som spelare att veta att ”Norrlands äger halva mig!”? Är det kanske positivt? ”Fan, dom tycker jag är så intressant att de har investerat i mig”. Men vi är inte främmande för att berätta om man tillhör eller inte, så det är inte av något annat skäl. Vi har bara inte hunnit jobba igenom den frågan så att Norrlands Invest och GIF Sundsvall och alla parter är överens, om när och hur man ska göra det. Men det är ingen hemlighet, så vi ser inga problem med det.

Norrlands Invest var inför den här säsongen med till femtio procent i nyförvärven Simon Helg, Marcus Danielsson och Kevin Walker. Man klev in till femtio procent på både Robbin Sellin och Jon Gudni Fjóluson i somras (där ska man väl ha beröm för sin våghalsighet och sitt risktagande när man, efter Sverrir-affären, går in i ytterligare en isländsk mittback).

Klubben GIF Sundsvall får bara halva övergångssumman för Emil Forsberg som lämnade för Malmö FF. Man kommer att få hela kakan som den givna försäljningen av Ari Skúlason innebär.

I gårdagens text öppnade Urban Hagblom för en försäljning av Fredrik Holster, om konkret intresse skulle uppstå.

Men där skulle GIF också bara få in hälften av övergångssumman.

Äger ni femtio procent i Fredrik Holster? 

– Ja, säger Anders Hörnqvist, Norrlands Invest.

 

Fotnot: Ordet ”utförsäljning” som används där GIF Sundsvall låtit Norrlands Invest investera i Emil Forsberg syftar på intet sätt till att det ska ha handlat om någon form av prismässig realisation. Jag ville bara hålla isär den försäljning GIF Sundsvall gör till Malmö FF och den man gör till Norrlands Invest.

 

Erik Löfgren