Jonathan Johansson, Tildes milstolpe och kastratsång om Charlton Athletic

Processed with VSCOcam with 5 preset

Jonathan Johansson, Folkoperan, 7/2.

PPPP
Bäst: Den tunga avslutningen med ”Den brända jorden”. Metall, stråkar, en maffig röd ljuskuliss och skriksång – mer kan man väl inte önska av en fredagskväll.

Sämst: Jag är en enkel man som någonstans innerst inne tycker att ett extranummer alltid smakar fågel.

I juleklapp gav Tilde mig biljetter till Jonathan Johansson – plus middag.

Ojvoj; ni kan ju tänker er hur dum jag kände mig när jag inte bjöd tillbaka på varken kattunge eller – som jag utlovat! – en handmålad liten guidebok till hur offsideregeln fungerar.

Nåväl. I går var det dags. Först kvalitetssushi på lokal – skivlingarna kom in på en rykande bädd! – och sedan, när vi i godan ro skulle förflytta oss över gatan till Folkoperan – fullskaligt kaos!

Jonathan Johansson spelade nämligen på Folkoperan både fredag och lördag. Och längst upp på de utskrivna biljetterna så stod det 7 januari och enkom 7 januari – men längre ner, på själva biljetten, stod det 8:e.

Tårvite uppstod, livsgnistor släcktes – men: det finns, kära norrlänningar, goda människor även i Stockholm. Det var inga som helst problem att i Folkoperans kassa byta mellan dagarna; en helig allians mellan föredömlig servicemindness och Jonathan Johanssons impopularitet.

Vi hann dessutom med en kort passus på Röde Orm – en uppenbar krog av folket. Där fick vi uppleva en milstolpe: Tilde ”Ungdomsbiljett” Jansson slapp visa leg (!) vid beställandet av en öl och ett vinglas.

Processed with VSCOcam with t1 preset
Ett tillfälle så gott som något för en lurmin bakom glas.

Vi fick förvisso i och med platsbytet rad 14 istället för rad 4; men vad gjorde det? Vi fick likafullt beskåda en magnifik konsert med en ung man (när jag googlar ser jag att han är 33 år gammal*) som vågar kliva utanför ramarna.

*= Alla 23-åringar som i och med den siffran inte tänker att ”det finns hopp för mig och min framtida musikkarriär!” (trots att de knappt kan få en blockflöjt att ljuda) är idioter.

Jonathan Johansson vågar redan hoppa över ”Stockholm”, ”Blommorna” och ”Aldrig Ensam” – han spelar bara den nya skivan, han gör det i kostym och han gör det med ett mellansnack som bara innehåller tung poesi om den annalkande döden.

Jag var på Mattias Alkbergs Begravnings första (tror jag?) spelning i Umeå: när han med vitt- och svart-målat ansikte läste dikter och sjöng sånger ingen hört förut. Den gången var jag inte riktigt med på noterna: jag gick dit i tron om att få skrika med till ”HÖÖRRU JAAANE: TILLVARON ÄR MEST SKIT MEN”. Men den här gången var det svåra, mörka, konstartade förväntat – Hallå! Folkoperan! – och då föll det också i väldigt god jord.

(När vi slog oss ner i Folkoperan så sjöng först David Åhlén fyra-fem, kanske sex?, låtar – väldigt många för att vara ett förband! – och jag var så pass ur mitt naturliga habitat att jag hann tänka att jag hamnat helt fel. Vi hade ju redan kommit på fel dag – var vi nu också i helt fel sal?

Där satt nämligen en blond sångare under vag belysning där man inte såg hans ansikte och sjöng stillsamma låtar medelst kastratsång – och jag hann tänka att vi bokat biljetter till fel Jonathan Johansson. Det är ett vanligt namn, Jonte Johansson, jag spelade med en sådan målvakt bara i år.

Och jag tänkte att det kanske var den gamle finske Charlton-anfallaren Jonatan Johansson som satt där och sjöng kastratsång i svårmod om sin tid på Premier League-bänken.

jontej
Det hade också varit en konsert att skriva hem om.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *