»Kvinnor har ju gjort intåg på andra positioner inom fotbollen och någon gång kommer fotbollsallsvenskan ha en kvinnlig chefstränare… inom fem år, tror jag«.
Citatet kommer från Elfsborgs klubbdirektör Stefan Andreasson, som uttalade sig i Sportbladet. Även Djurgårdens dåvarande sportchef Stefan Alvén tippade, i samma artikel, att herrallsvenskan skulle ha en kvinnlig tränare »om fem år, kanske«.
Artikeln skrevs i januari 2011. Det är, just precis, fem år sedan.
Det finns fortfarande inga kvinnliga chefstränare i herrallsvenskan. Det finns fortfarande fler svenska män som heter Nanne än kvinnor på tränarposterna i den svenska herrfotbollens högstadivision, och så har det sett ut varje år det senaste decenniet. Nanne!
Så sent som 2014 blev det rubriker då Vanessa Mångsén tog över ett herrlag – i västerbottniska division fyra. Senare samma år ringde jag upp Tränarföreningen för att göra en snabb koll på just det här ämnet. De hade, enligt den uppringde ordföranden, drygt 700 fotbollstränare i sina medlemsregister – och av dessa var »omkring tio« kvinnor.
Det saknas helt enkelt kvinnliga fotbollstränare, för herr- och gubbväldet sträcker sig inte ens bara till herrfotbollen. Nej, för även om antalet kvinnliga tränare i damallsvenskan fyrdubblades under fjolåret så var det fortfarande bara fyra av tolv lag som leddes av kvinnliga huvudtränare. Det är således inte så konstigt att priset för »Årets Tränare« på damsidan inte gått till en enda kvinna sedan 2003. I år hette de nominerade Stellan, Victor och Martin.
Fem år har gått sedan den där spådomen från de herrallsvenska sport- och klubbcheferna, om att det skulle finnas kvinnliga tränare i herrallsvenskan – och knappt någonting alls har hänt med jämställdheten på ledarsidan inom svensk fotboll.
Klickar man sig in på Svenska Fotbollförbundets hemsida hittar man förbundets jämställdhetspolicy, där en av de första punkterna lyder så här:
»Kvinnor och män ska ges samma möjligheter att utöva fotbollsledararbete och att ta på sig fotbollsuppdrag«.
Policydokumentet är från 2009 och gäller, som jag tolkar det, fram till 2011. Jag vet inte vad som hänt med efterföljande, just nu giltiga policydokument på ämnet; kanske glömdes de bort att skrivas i stressen inför EM 2012, kanske försvann de i kontorsflytten till Friends Arena – eller kanske ansåg sig förbundet vara klart med jämställdheten på ledarsidan när Pia Sundhage efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för damernas landslag?
Då kan jag upplysa förbundsfolket om att de inte är färdiga. De verkar ju knappt ens ha börjat.
Män utser fortfarande andra män till nya tränare; varenda gång på herrsidan, och alldeles för ofta och slentrianmässigt på damsidan. Rollen som fotbollstränare är i princip lika maskulint kodad som rollen som företagschef var på 80-talet. De kvinnliga cheferna inom näringslivet utgör fortfarande inte femtio procent, vilket i sig kan anses svagt, men de närmar sig åtminstone och de gör det av en anledning – att det räknas på och att det jobbas mot ett mål.
Jesper Fundberg, som forskar kring i maskulinitet, genus och idrott vid Malmö högskola, förklarar:
– Inom näringslivet är de åtminstone under press då jämställdheten undersöks: hur många kvinnor det är och hur det ser ut. Det tittas på det varje år och det påverkar ju i praktiken, så småningom. Men inom fotbollen så har man inte det fokuset – och då tillåts normen verka fullt ut.
Fundberg har bland annat jobbat med Svenska Fotbollförbundet, som han säger har haft »fyra-fem kvinnor i förbundsstyrelsen sedan förbundet bildades, 1904«.
– När jag påtalade det så tittade dem med förvåning på mig. Den här förvåningen… det säger ju hur normaliserat det är. De har inte ens tänkt på det: att det varit 99 procent män. Den förvåningen säger väldigt mycket, förklarar han.
Normen är att en man leder fotbollslaget. Normen är att en man tränar killarna, normen är att en man leder tjejerna. Normen är så stark att få kvinnor ens har tränaryrket i åtanke, ens efter en framgångsrik spelarkarriär.
Jesper Fundberg beskriver fotbollen som en grabbig miljö där man ska vara stor, stark och höras och där tillåtelsen för homofobi och sexism generellt är »ganska stor«. Och gamla herrspelare, som fostrats i den omklädningsrumsmiljön, är inte sällan de som blir fotbollstränare.
Idrotten och fotbollen fostrar svenska barn, ungdomar och unga vuxna och dessa lär sig – med Svenska Fotbollförbundets goda minne – att männen är de naturliga ledarna: att ledarens roll är maskulint kodad.
Det är ingenting annat än sinnessjukt att det kan tillåtas se ut så här, när vi går in i 2016. Att de patriarkala kugghjulen tillåts fortsätta snurra obehindrat i vår största folkrörelse, i vårt största idrottsförbund.
Det är förstås inte någon enskild persons ansvar, men exempelvis har ju Elfsborgs klubbchef Stefan Andreasson (som tippade att vi skulle ha kvinnliga tränare i herrallsvenskan vid det här laget) suttit på sin post sedan dess, medveten om bristen. Han har haft alla chanser i världen att göra någonting – men på klubbens hemsida hittar jag inte en enda kvinnlig ledare, inte ens i något av juniorlagen.
Svenska Fotbollförbundet var redan när de skrev sin (nu utgångna?) jämställdhetspolicy 2009 medvetet om bristerna, strukturerna, och normproblematiken kring fotbollstränarna – ändå återfinns idag två (2!) kvinnor av 57 listade ledare i förbundets åtta herr- och pojklandslagen. Ingen av dessa två är heller tränare, utan »administratör« och »koordinator«.
Jag kan skriva ett nytt policydokument kring jämställdheten på ledarsidan, åt hela den svenska fotbollen.
En mening bara, fyra ord:
»Om fem år, kanske.«
Förra året tvingades Sofia B Karlsson lämna herrallsvenska AIK. Anledningen var att jämställdhetsprojektet hon jobbade med – extremistiska »Fotboll för alla«, som ville skapa »en fotboll utan rasism, sexism, homofobi och transfobi« – ledde till så pass allvarliga hot och trakasserier att hon kände sig tvungen att sluta. Härom veckan skrev hon en debattartikel i Aftonbladet där hon påtalade vikten att »se upp med de ideal som formar killar i lagidrottsmiljöer«.
En annan värld är möjlig: förra sommaren valde franska Clermont att som första proffsklubb i någon av de stora europeiska fotbollsnationerna tillsätta en kvinna som huvudtränare, då den tidigare landslagsspelaren Corinne Diacre fick jobbet. Och redan under hennes första hela år som ansvarig för laget utsåg ansedda France Football 41-åringen till årets bästa tränare i den franska andraligan.
Det är i stället andra länder som går i bräschen. Förra sommaren valde franska Clermont att som första proffsklubb i någon av de stora europeiska fotbollsnationerna tillsätta en kvinna som huvudtränare, då den förre landslagsspelaren Corrine Diacre fick jobbet. Och under hennes första hela år som ansvarig för laget utsåg ansedda France Football 41-åringen till årets bästa tränare i den franska andraligan.
Så det går, bevisligen, för kvinnor att träna fotbollslag – ja, till och med manliga fotbollsproffs.
Den som väntar på första-gångs-jubileum när det gäller kvinnliga ledare i svensk herrfotboll kan få fortsätta vänta. Det är förstås inte någon enskild persons ansvar, men som exempel så har ju Elfsborgs klubbchef Stefan Andreasson – som tippade att vi skulle ha kvinnliga tränare i herrallsvenskan vid det här laget – haft chansen att göra någonting. Han har suttit på samma post sedan dess, medveten om kvinnobristen och den skeva rekryteringsprocessen – men på klubbens hemsida lyckas jag inte hitta en enda kvinna i tränarskrud, ens i juniorlagen.
Men det stora ansvaret ligger förstås på förbundsnivå.
Därför behöver vi se upp med de ideal som formar killar i lagidrottsmiljöer. Pressen att ”vara någon” är stor där och forskning visar att det just är i miljöer som idrotten unga är mest benägna att ta till våld. Det har att göra med fyra delar:
- Det är många män.
- Man måste prestera.
- Man måste ”kunna ta grabbjargong”.
- Jargongen handlar om att ta avstånd och om att nedvärdera bögar och kvinnor.
I manliga lagidrotter sker flest kränkningar mellan lagkamrater (Friends 2014). Tränare och ledare behöver därför rustas för att kunna använda sin position för att förebygga och hantera detta.
Enligt de killar i AIK:s akademiverksamhet som jag mfl intervjuade 2010 och sammanfattade i boken ”Passa och passa in” är det ”den lilla killen med ljus röst” som man skojslår, och ”bög” används som skällsord och sammanfattning för allt dåligt, där femininitet och tjejer (ironiskt nog) ingår.
Jesper Fundberg forskar kring i maskulinitet, genus och idrott vid Malmö högskola och det har givetvis inte gått honom förbi att de kvinnliga ledarna inom idrotten är fåtaliga:
– Tittar man statistiskt sett så är det extremt. Sedan tror jag inte det är konstigare personer med konstigare idéer i fotbollen. Det är väl bara det att man inte haft den konstruktiva debatten. Det har inte funnits något tryck inifrån och knappt något utifrån, säger han.
Fundberg har bland annat jobbat tillsammans med Svenska Fotbollförbundet, som han säger har haft »fyra-fem kvinnor i förbundsstyrelsen sedan förbundet bildades, 1904«.
– När jag påtalade det så tittade dem med förvåning på mig. Den här förvåningen… det säger ju hur normaliserat det är. De har inte ens tänkt på det: att det varit 99 procent män. Den förvåningen säger väldigt mycket, säger Jesper Fundberg.
Och den enskilda fotbollsproblematiken – siffrorna är antagligen inte så annorlunda inom andra sporter – är förstås en del i en större struktur:
– Man måste sätta fotbollen i ett strukturellt samhällssammanhang, med normer kring kön och makt. Dessa normer verkar på en så djup nivå att det nästan blir svårt att se henne stå där i tränarrollen, som kvinna.
– Inom näringslivet är de åtminstone under press då jämställdheten undersöks: hur många kvinnor det är och hur det ser ut. Det tittas på det varje år och det påverkar ju i praktiken, så småningom. Men inom fotbollen så har man inte det fokuset – och då tillåts normen verka fullt ut, säger forskaren Jesper Fundberg.
Han sammanfattar:
– Man behöver skriva om det och tala om det: »varför är det så här?«. Att det är odemokratiskt tycker jag är den viktigaste poängen. Jag skulle ju hellre ha en välutbildad kvinnlig ledare än en gammal… forward.
Förra vintern blev Jennifer Welter dessutom första kvinna att bli ingå i tränarstaben i ett herrlag i NFL, världens överlägset bästa liga för amerikansk fotboll; en om möjligt än mer maskulint kodad sport än den vanliga fotbollen.
– Jag ser fram emot dagen då vi inte behöver fira att nåt händer för första gången. Det gäller inte bara i fotboll, utan i livet. Alla förändringar är skrämmande, men det är också spännande när vi börjar fokusera på folks talanger och inte hur de ser ut, sade Welter i söndags till Sports Illustrated.
Bli först att kommentera