Snabbanalys kring motståndet:

Det fanns tre dåliga alternativ.

Det blev Halmstads BK.

Och jag tycker ändå – efter att ha vridit och vänt på det i mitt badkar – att vi drog vinstlotten.

Jag imponerades stort av Östers fjolårssäsong i Superettan – såg bland annat på nära håll hur de pulveriserade mitt UFC med 4–0 på Gammlia – och även om steget till Allsvenskan visade sig för stort så… känns det som att det var för att laget saknade den glasklara nisch (BP har sin spela-fin-fotboll-nisch, Halmstad har sin brunka-och-spring-genom-betong-nisch) som behövs för att ta sig an Allsvenskan.

I Superettan, i år, hade inte GIF Sundsvall haft en chans mot Östers IF. Jag såg den hemska cupmatchen i våras och våndades över hur Joel Cedergren pratat om att GIF varit ”det bättre laget” i en 2–0-match som Öster totalkontrollerade. Denis Velic, som gör 100 meter på uppskattningsvis 18,3 sekunder, skar som en smörkniv genom ett oorganiserat GIF-lag från sin luddiga forwardsposition.

Vårt innermittfält, som då innehöll en Ari Skúlason, åts upp av Josef Elvby och Johan Persson. Dessa två tunga, trygga pjäser hade kalasat många gånger värre på en Chennoufi eller en Maripuu i kvalfylld novemberkyla.

Och även om Öster inte gjorde någon bländande prestation så märktes det så väldigt tydligt att det – över elva man och nittio minuter – skilde en division mellan lagen.

Jag skulle inte vilja kliva in med den känslan som supporter, och jag antar att man inte vill kliva in med den som spelare. Jag skulle inte vilja ha mött Östers IF.

Och Brommapojkarna? Folk i gemen verkar ha velat ha Brommapojkarna.

Jag kan för mitt liv inte förstå det.

Visst; man har en hel del unga spelare som skulle kunna duka under för kvalpressen – men Brommapojkarna är ett spelande konstgräslag av allsvenskt snitt.

Vi är ett… spelande lag?, som… spelar på konstgräs… men som vinner matcher genom att lyfta långt på bortagräs och som när sämre lag ska spelas ut på hemmaplan kommer undan med blotta 2–2-förskräckelsen hemma mot Division I-kvalande Värnamo.

Vem på GIF:s innermittfält skulle hålla koll på Mauricio Albornoz – som gjort ett dussin allsvenska mål i år från sin mittfältsplats?

Giffarna är i år ett spelande lag (alla lag som någon gång ställt upp med ett rakt Dibba-Chenouffi-Maripuu-Helg-mittfält är per definition spelande lag) som vinner matcher på att lyfta långt.

Ställt mot ett klart bättre spelande lag i två konstgräsmatcher skulle GIF antagligen spelas ut ganska bekvämt.

Halmstad? 

Jag vill förstås inte möta Halmstad heller. Jag vill inte möta något lag i ett kvalspel.

Men.

Halmstad har framför allt två starka anfallskort – men vårt mittförsvar är väl den lagdel som fungerat allra bäst i år. Stefan Ålander var bäste Giffare i våras – och Gúdni Jon har varit en vägg i höst.

I andra änden har man två stora tunga mittbackar (Liverstam, Magyar) som lär stångas förtjänstfullt med Johan Eklund.

Halmstad lyfter, precis som Giffarna, mycket långt. Man flyttar fram på fasta, man kämpar och man sliter.

De borde vara tyngre och starkare över två matcher – man har dessutom ett mentalt övertag sedan ifjol – men det känns som en duell som kan avgöras av en långbollsstuds hit eller en vunnen nickduell dit.

Vi ska vara väldigt tacksamma över att ha ett par lotter i den här kvaltombolan.

Det kunde ha varit så mycket värre.