IK Sirius–Selånger FK 3–1 (1–0)

Det hade varit så väldigt lätt att bara ställa upp i eftermiddags.

Att gå ut på plan med slokade, redan degraderade ryggar och håglöst – som en livstrött gycklare inhyrd på ett barnkalas – bara acceptera att planenligt förnedras (säg 4, 5, 6–0) på beställning som ett led i hemmalagets avslutnings- och avtackningsceremoni.

Men jag är ganska stolt över att vårt sargade manskap inte riktigt ställde upp på det.

Vi gjorde, med bara heder och ära att spela för, en fotbollsmatch av den planerade uppvisningen. Som om var och en i Selånger-vitt nynnade ”jag ska gå hel ur det här – till varje pris” som salig Peter LeMarc – och det var väldigt roligt att se från sidan hur det slets och kämpades.

Det säger väl någonting om den här gruppen, ändå: denna humla som inte borde ens kunna flaxa med sina oproportionerligt fjuttiga vingar, som ändå – ett tag! – såg ut att vara skapligt nära att flyga till sig ett nytt kontrakt.

Och som tydligen fortsätter orka surra omkring på fönsterbläcket, skadeskjuten efter förra omgångens bestämda lavett av en Nerkes Allehanda.

Vi hade till och med något enstaka bud på 2–2 borta mot (den förvisso väldigt slappa och loja) suveräna serieledaren; det bästa lag som spelat i Norrettan på åratal.

Detta med en av de mer brandskattade trupper som någonsin lär ha gästat en Division I-arena.

Exempelvis spelade Kristian Wedmark, blixtinkallad på morgonen, sin första riktiga fotbollsmatch sedan mars månad. På ett underbemannat innermittfält. Borta mot serieledarna. På gräs. Och att döma av Wedmarks plågade ansiktsuttryck när han byttes ut – med multipel kramp i samtliga muskelceller – så lär det dröja, i alla fall ett par dagar, tills dess att man får se honom i full vevning på Oscar’s dansgolv igen.

CG
Sirius Viktor Lövgren lyckades dessutom fånga det historiska ögonblick då andramålvakt Christoffer Göransson tog sina första, något stapplande, steg på Division I-nivå – som utespelare.

Medelst korvstoppningsmetodik lyckades han trä Salah Gharibs gamla tröja över sin gymvana lekamen. Tyvärr ackompanjerade han sin svulstiga uppenbarelse med ett innebandyosande, smalt tejp-pannband.

”Du måste ta av dig pannbandet”, sa jag.

”De lär ju inte ha scoutat dig… så när du kommer in med den där… tröjan så måste du vara rufsig och ovårdad i håret, så att Siriusförsvararna tror att du är en spritt språngande galning vi hittat i den norrländska urskogen.”

Men pannbandet blev kvar – och då snubblade CG, med sin brist på respektingivande urskogshärkomst och sin andra-målvakt-i-för-liten-tröja-aura, också på bollen i sin första bollkontakt.

Men han fick göra sina första Division I-minuter.

Dennis Andersson likaså.

Och vi kan, som lag, som trupp, kliva av även Studenternas sensationellt oktober-fina gräs med raka ryggar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *