Att hörnsparka en Champions League-buss i sank

Jag älskar fotboll för att en hörnspark och ett aggressivt forecheckande av en målvakt kan skjuta en Champions League-buss i sank. 

Och för att de allra skönaste segrarna på något oförklarligt sätt upplevs från sidan. 

Och för att vi är med igen, förstås. 

Selånger FK är ett lag av folket. Vi åker till Luleå, Division I-världs ände, på lördag och vi gör det – samma lördagsmorgon, på grund av att vi inte har råd med hotell.

Så jag bryr mig faktiskt inte om ifall det var helt rättvist, om Athletic egentligen spelade den bättre fotbollen, om det inte var offside på Jesper Carlsson vid deras bortdömda mål (det kan jag inte tänka mig att det var)…

IMG_20130908_170927

… det var väldigt skönt att skicka hem den här Champions League-bussen, fylld med allsvenska meriter och utländska importer, till Väsby utan poäng.

Extra skönt förstås på grund av trendbrottet. För i sjuttio minuter såg det ju ut ganska precis som det brukar:

AFC hade varit spelförande, rullat runt, haft trycket – och när vi väl fått våra kontringar mot detta oorganiserade Hawaii-kollektiv, våra frilägen från halvplan!, så hade ineffektiviteten varit skrikande tydlig. Och då hade också motståndarna fått det där så ofta matchavgörande första-målet. Som så många gånger förr.

Och jag vet inte riktigt varför något blev annorlunda den här gången, men en hörna gick direkt i mål och ett uppoffrande presspel gav utdelning i 92:a – och så var plötsligt allt annorlunda.

Åtta poäng blev två poäng, vi får fortsätta vara med – och vi har nu äntligen gjort, inte bara ett, utan två mål och kanske har det offensiva målspöket i och med det jagats bort.

Och visst; AFC har flera riktigt bra spelare och kan spela ut många lag, men jag är ändå glad att det är just Ryssholms svängdörrskollektiv som ligger inom räckhåll ovanför nedflyttningsstrecket.

Bara tre, fyra AFC-spelare tackade oss efter matchen – de flesta gick direkt ut i omklädningsrummet– och även om man alltid har bråttom att hoppa in i en Champions League-buss så är det inte bara dåligt: det är väl också talande för att det var en väldigt, väldigt tung förlust för Väsbygänget.

Vi går betydligt starkare in i den här hösten.

Jag klev ut i paus – jag borde förstås, med facit i näven, ha klivit av innan matchen. Jag är en Division I-spelare vid sunda vätskor: inte vid osunda. Och det gick heller inte längre än 20 minuter innan jag totalt gick in i väggen och jag hängde handlöst över repen de sista tio.

Det var hemskt – och det höll på att straffa sig flera gånger om.

Nu gjorde det inte det; Sjölén flyttade in i mitten, vi släppte bara till ett mål, gjorde två – och det är någonting visst med att vinna från bänkplats.

Min allra skönaste fotbollsseger minns jag fortfarande som en sexton- eller trettioandradelsfinal i Gothia Cup som 16-åring, när vi slog ut ett kroatiskt lag med en hel elva av spelare (som jag minns det) stöpta i exakt samma form: rakade, grovhuggna Nemanja Vidic-prototyper.

Jag spelade inte en minut den matchen, hoppade inte in i förlängningen, slog ingen av straffarna (senare under slutspelet skulle jag, denne Staffan Tapper i vardande, bränna straff i både åttondelsfinal och kvartsfinal) – men det har länge varit den segern jag tänker på när det ska listas.

Är det för att man mår så ofantligt dåligt på sidan? Att alla spänningar – som man inte känner av på planen – släpper? Någonting är det.

Det var en hemskt fin seger.

Vem som gav oss den?

Daniel Andersson gjorde helt klart 2–1-målet (även om han serverades det på silverfat av löparen Petter Andersson), men vår interna skytteligaledare var snabbt uppe med näven i en målgestsvevning även vid 1–1-målet, trots att Stefans Grönlunds hörna såg ut att gå direkt i mål.

Pirkt.se kan nu visa exklusivt bildmaterial från Anders Thorsells kamera som blottlägger målkuppen:

danne
Nog saknas det goda fem centimeter mellan Dannes blonda kalufs och bollen – man får ju närmast in ett par telefonkataloger däremellan.

Och titta på den här blicken! Den här uppsynen signalerar ju inte ens hälften så mycket en ”åh, vad roligt att göra mål!”-känsla  som den signalerar…

danne2
… en orolig ”synar de min bluff nu, eller kan jag fortsätta på det här?”-uppsyn.

Avslutningsvis vill jag ge en bild av vilken luddighet som svävar kring hela AFC United-projektet: hur klubben framstår i folks ögon – inte minst efter det lysande Offside-reportaget i förra numret.

Jonte Johansson hade just räddat ett ytterskruvat långskott till hörna.

AFC packade in på första stolpen och Johansson ville berömma forwarden som skjutit.

”Bra skott du fick på”, sa vår målvakt.

”Han pratar inte ett enda ord svenska”, sa jag.

”Det gör jag visst”, sa han.

Till mitt försvar vill jag säga att jag blivit informerad om att de skulle starta med ”en brasse” på topp och han hade ett Kaká-kompatibelt utseende och, inte minst!, hade han just avlossat ett kvalitetsskott från distans, mot det bortre krysset – med yttersidan. Väldigt osvenskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *