Innelistan och Kasslerlistan, vecka 36:

På grund av svår förkylning kunde inte dessa listor färdigställas enligt den säkerhetskontrollerade proceduren (att ledarskribent Erik Löfgren kliver upp i fredagsottan och spånar ur tomma intet).

Pirkt.se ber om överseende för förseningen. 

innelistan

1. Oskar Lund (NY)

oskar
All heder till Fredrik Söderberg som styrt Dagbladets sportskuta med storartad bravur väldigt länge.

Han har verkligen kämpat för att varje kväll konkurrera ut ST-sporten; för att vara före med nyheterna, för att göra de bästa sportsidorna.

Han ledde en sportredaktion som stod på tå och som väldigt ofta fick ST:s dito att se väldigt bekväma ut.

”Varför har ST hela tiden exakt samma grejer som Dagbladet – fast en dag efter?”, frågade ofta min far för ett par år sedan. För att ST accepterade det, antar jag. För att man var bekväma – ”vi har ju Rolles krönikor!”-mentaliteten? – medan ”Löta” skulle ha gråtit en skvätt blodvite om så vore fallet.

Men när man nu (i en genial nyck) slog samman de två sportredaktionerna så blev Fredrik Söderberg, efter decennier av blodig konkurrens om Timrå-skador och GIF-nyförvärv, förvisad bort från nyhetsarbetet – till att skriva två reportage om lokal fotboll i veckan: till att reda ut ”hur det står till med fotbollen i Norrhassel”.

När det inte fanns någon konkurrens alls längre, när ”Löta” inte fick gå och smyga med sina scoop, när han inte längre behövde vara paranoid och döpa sin påbörjade artikel till något kryptiskt för att ST inte skulle kunna hitta den och sno den – ja, då är det helt naturligt, närmast nödvändigt, med ett ombyte.

In kommer Oskar Lund som sportchef – och det är förstås det rätta valet. Det enda valet.

Det är kanske väldigt naivt, men jag hoppas han blir mindre bakbunden i sin roll: att han får ta ut sina svängar och skyffla ut sina (säkert många och intressanta) idéer över ett par sportuppslag.

Jag tror att han kan göra det riktigt bra.

Det känns – hur intressant ni än tycker det är att höra Pelle Nilsson prata i en webcam – som det bästa som hänt den lokala tidningssporten i den här staden på väldigt länge.

2. Karl Drais von Sauerbronns (NY)

Jag var på grund av min ringa allmänbildning tvungen att googla vem som uppfann cykeln, men det verkar ha varit denne tyske baron som 1817 lanserade någon form av tvåhjulig sparkcykel.

cykelll
Tack, Karl Drais, för det. Jag fick tillbaka min cykelnyckel när jag var uppe i Umeå i tisdags, och nu tänker jag aldrig kliva av den för att ta ett endaste promenadsteg i onödan.

Uppe i Umeå cyklade jag i ur och skur till träningen och alla andra evenemang – någon gång när jag kom genomblöt till en träning liknades jag vid en byfåne som alltid cyklade omkring (hette han Cykel-Bengt?) – och planerar att göra så även här.

3. Tilde Jansson (1)

tildee
Vi räknade in drygt 60 likes på vårt offentliggörande av förhållandet på Facebook. Jag konstaterade direkt att man inte får svika dessa likeande själar för omgående, och Tilde konstaterade att för var tionde likeare så är man tvungen att hålla ihop i en dag.

Drygt sextio likeare; minst sex dagar, alltså.

Nu har det gått nära på nio – och då har jag också varit svårt sjuk under de två senaste.

Och hon har inte bara stått ut med mig – en av världens jobbigaste människor redan som frisk; hon har dessutom bidragit till att bibehålla min näbbhygien under dessa prövande dagar.

För en av de största anledningarna till att ha en flickvän är väl att få ha någon som håller koll på när snoret rinner jämnsmed överläppen.

Dessutom lyckades hon i eftermiddags, när vi skulle fylla i en blankett, luska fram mina fyra sista siffror i personnumret.

Efter flera månader tillsammans!, knappt märkbart!, bara sådär!, hade hon kapat min identitet!

Och jag – och denna innelista – har den största respekten för en skicklig, långsiktigt jobbande sol-och-vårare.

4. Kitten Cam (NY)

Okej, jag visades denna live-webbkamera och, ja, det är förstås det mest geniala som Internet någonsin framkallat:

Jag vill ha denna video stående på teven hela dygnet runt; som den moderne mannens eldstad.

5. Arsène Wenger (NY)

Jag tror att någon enstaka – Daniel ”Knosen” Andersson? –  har gått direkt från Kasslerlistan till Innelistan från en vecka till en annan tidigare, men det är ett sällsynt hopp som kräver någonting alldeles extra:

Som att dra fram en Mesut Özil ur rockärmen.

En Mesut Özil gör ingen vinter, som man brukar säga, men det är ju en fullkomligt fantastisk värvning som lyfter hela föreningen på så väldigt många plan.

Jag trodde inte att det var ens i närheten av möjligt att ro i hamn en dylik värvning på den korta tid som var kvar vid förra veckans placering på Kasslerlistan. Jag trodde kanske framför allt inte att en Mesut Özil var villig att lämna den absoluta världstoppen.

Och nu ska jag inte sitta här och säga att Wenger skeppade iväg Gervinho till Roma med en tanke om att Roma skulle släppa Erik Lamela till Tottenham för att Tottenham skulle släppa Gareth Bale till Real Madrid för att Real Madrid skulle släppa Mesut Özil till honom – men han är, för en gångs skull, en transfervinnare utan dess like.

Och om han nu ändå skulle placeras på sidan i Real Madrid så var det nog till det bästa, detta.

För om Mesut Özil ska sitta på bänken någonstans i denna fotbollsvärld så vet jag inte om jag vill vara med längre.

kassler

1. Eric Saade (NY)

Eric-Saade

Vi hoppades väl lite till mans på att Eric Saade skulle myggas av en gång för alla efter sitt ”hashtag: milf”-debacle under Eurovision-finalen.

Men här i dagarna dök han upp och kränkte den för den arbetslöse så heliga Nyhetsmorgon-stunden.

Och sjöng denna låt. Oironiskt. Jag kopierar från en av alla tiders sorgligaste lyrics-sida:

”I’m in the club with my new sunglasses”

”I know what to do (I know I know)
Put these shades on you (you know you know)”

”I’ve got my shades on, you got your shades on, all day, all night long”

”I’m flashy, I know, I’m flashy, she flashy you know we flashy”

Ska man vara dålig så tycker jag att man måste ha en tydlighet i sin uselhet – men jag förstår inte ens vad Eric Saade är, försöker vara eller vad han ens verkar i för universum?

Är han en barnartist? Rullar hans låtar enkom på Nickelodeon? Hur kan man då, parallellt, spotta ur sig ett kontextlöst milf inför miljoner tittare?

Jag förstår mig inte alls på denna musikmässiga amöba.

2. Timrå IK (NY)

Det är alltså seriepremiär nästa fredag?

Å, fan.

3. Real Madrid (NY)

Det har blivit svårare och svårare att hålla på de marängvita under de senaste åren.

Speciellt som man av folket, som rotad djupt nere i klassamhällets nedre mylla.

Och om man nu finansierat den redan djupt osympatiska värvningen av Gareth Bale med vad som i förlängningen skulle kunna vara de arma spanska skattebetalarnas pengar – ja, då är måttet nog rågat.

4. Erik Hamrén (ÅT)

Hamren-01

Vi får väl se ikväll; men bara känslan jag har inför Irland på bortaplan (och inför hela hans förbundskaptensgärning!) berättigar en fjärdeplats på denna veckas Kasslerlista.

I detta nu ställde jag mig själv följande inre fråga: ”Såg jag inte Hamrén spexa på något evenemang härom sistens?”

Jag vill göra det till en minnesregel för mig själv varje gång jag ställer mig den frågan.

Minnesregeln skulle lyda: ”Ja. Har det varit ett tevesänt evenemang så har Erik Hamrén varit där och spexat.”

5. Daniel Andersson (ÅT)

danneandersson
Lider svårt av den psykiska åkomman ”dubbelnatur”: detta då Selångers anfallare slits mellan att å ena sidan följa all världslig logik som säger åt honom att nyttja sina 90 kilo till att vara en tung knos – eller att bryta helt mot vår galax alla naturlagar och försöka sig på att vara en ”trequartista”, ”som Özil”.

Aldrig tidigare har det illustrerats bättre på en fotbollsplan än när ”Knosen” Andersson hamnade i närkampsmässig polemik med en Umeå FC-spelare kring mittplan i tisdags.

Andersson trippade in, som på trequartistisk tå, och försökte sig på en snurrfint som osade långt mycket mer Özil än Jämtland. Men snurrfinten bröts, Umeå-spelaren läste situationen och sträckte ut ett ben och bollen fastnade.

Då – på en milisekund, som att klicka till en strömbrytare – skiftade Daniel Andersson med ens persona. Med en robust, knosig armbåge föste han Umeåspelaren flera meter på ren råstyrka och skapade sig på så sätt – genom klassisk jämtländsk knosighet! – lite andrum med bollen.

Det fungerar förstås inte i längden att ha en anfallare som går och bär på ett sådant psykiskt slitage under matcherna: Daniel Andersson måste en gång för alla välja väg – Knosens eller Trequartistans. Han är 22 år i år: det är dags att staka ut sin karriär.

Jag hoppas att denna plats på Kasslerlistan kan fungera som ett vägskäl.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *