Whenever It May Find Him

En gång satt jag i en bil med dig och tänkte att ”så där, så som du är, så där som du är mot mig nu, så skulle jag också vilja vara. Mot alla, alltid.”

Jag minns att jag tänkte det för mig själv, men jag sa det förstås inte.

Vad skulle det vara för en kommentar?

Jag kände dig ju knappt.

I dag satt jag på en bänk och grät närmast oavbrutet i en timme.

Jag kommer aldrig att förstå döden. Jag förstår den inte bättre i kväll än jag gjorde för en månad sedan. Du lärde mig ingenting om den.

Men du lärde mig – precis som alla andra positiva, glada och genuint härliga människor jag möter – någonting om livet och hur det bör levas.

2 reaktion på “Whenever It May Find Him

    • Nej. Men jag grät lite senare samma kväll när Gustaf Norén tillägnade en låt till Kristian Gidlund. Någonting om att ”det är väldigt viktigt att skilja på det levande och det döda”, och att ”Kristian må vara döende, men han är mer levande än alla oss här ikväll”. Otroligt fin – och bra! – konsert överlag dessutom. Kanske mer om det senare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *