”I hate hospitals. In my mind, they are associated with sickness”

Jag kliver alltid upp i ottan – det är en metod jag kallar för 07-metoden; vars enda komponent som gör den till en metod är att jag alltid, oavsett hur ledig jag är, kliver upp strax före 07.00 – men i dag hade jag en faktisk anledning till det; jag skulle ringa och boka en akuttid på Vårdcentralen.

Det blev, förstås, en heldag i sjukvårdens tecken.

Här är några höjd-… ehm, några punkter:

I Vårdcentralens väntrum visade man, med jämna mellanrum, gåtor på en storbildsskärm. Gåtor! På storbildsskärm!

Till läses dessutom hemsnickrade av någon, gåtfull?, medlem ur personalen (”vad är det som har fyra ben om dagen – men sex ben om natten? sängen!”).

Som vore det inte nog med problemen med n’lymfkörteln för Gördel, 82; nu ska hon inte ens kunna luta sin arma kropp tillbaka för ett textat avsnitt Aidensfield på torsdagsförmiddagen; nej, nu ska hon behöva irritera sig över detta skändande av den svenska gåtskatten.

Jag betalade nog 100 kronor  i minuten för mitt 150-kronors läkarbesök på vårdcentralen; som om jag lånat motsvarande tid av Falcao i Monaco. Men jag fick åtminstone min remiss till sjukhusets röntgenavdelning.

Och jag fick några smärtstillande tabletter utskrivna.

Oklart vilka.

IMG_20130808_110729

Jag förevigade därpå mig själv (i det vi råbarkade mittbacksresar känner som ”en bloggselfie”) under bussfärden till sjukhuset – allt för att kunna bildsätta det jag visste skulle utmynna i ett blogginlägg i trasslets tecken. Och bildsättningen säger väl ändå inte bara att jag är en usel människa – utan även att jag är en man av folket som, allt medan mina lagkamrater vältrar sig i taxiresor, åker buss.

Väl uppe på sjukhuset passerade jag utanför ingången en man som låg och vältrade sig i gräset, omgärdad av läskeblask. Mer om det senare.

Först gick jag och tog en kölapp i receptionen. Jag fick nummer 39. Nummer 38 betjänades. Jag är ensam där, men så smyger det upp en gubbe – uppskattningsvis 55-årsåldern – bakom mig. Och så plingar det till. Jag tittar upp mot skylten, står kvar – och det hinner gå aldrig mer än en sekund så hör jag gubben bakom mig skrika (ja! skrika!) ”39!”.

Inte ens en sekund. Jag lovar. Jag kan för all del vara disträ och en aning saktfärdig mellan gångerna, men nu hade jag inte ens med spikskor och startblock hunnit dit innan gubben öppnade näbben för att gasta.

När jag så börjat gått och är halvvägs till luckan – och det här är något av det märkligaste sociala beteende jag stött på – så gastar han igen, ännu högre, ”VAKNA!”. 

Jag vände mig om (jag hade alltså redan passerat honom) och gav honom ingen mindre än den här närmast patenterade ”okaaaaj?”-blicken:

IMG_20130808_154125

Det lär ha lärt honom en rejäl läxa.

Låt oss hoppas att gubben i fråga kom fram till luckan till sist och att han lotsades till förstas bästa mentalklinik medelst enkelbiljett.

Jag satt länge och väl i väntrummet på Vårdcentralen (åtminstone goda 40 minuter), men då hade jag åtminstone tillgång till viss internetuppkoppling via min mobiltelefon. Då var det relativt uthärdligt.

Inne på röntgenavdelningen är det, av förklarliga skäl, total radioskugga. Inga Twitterflöden, inga Instagrambilder, inga bloggar, inga webbtidningar. Ingenting.

Jag kan då, i all ödmjukhet, tycka att man kan erbjuda sina patienter – som satt i timtal i denna totalt stimulibefriade väntan på att bli uppropad – ett magasin.

Jag blir så småningom mer och mer irriterad på denna lektyrbrist, skruvar mig mer och mer på stolen, kokar mer och mer över hur den enda tidning som ligger framför mig är en gammal Allers.

Då överhör jag hur den gamle mannen bredvid mig berättar om hur han lär behöva amputera benet. Kvinnan han pratar med ska, hon är ganska säker, tydligen också amputera benet.

Min första tanke är, förstås?, att ”kapar man alla pensionärers ben så fort det trasslar?” (varpå jag tänker på att försöka förse mina mor- och farföräldrar med någon stödhjulsanordning) – men sedan tänkte jag förstås ganska omgående på hur privilegierad man är som bara ska titta till sin fotled och som klagar sig harmynt över en tillfällig Wifi-läcka.

När en annan gubbe flikade in och började prata om hur ”sågen gått sönder under hans operation” så ilade det in i märgen på mig.

När jag efter röntgen, i väntan på röntgensvaret, gick genom katakomberna för att köpa mig en grillkorv så såg jag först en amputerad man rulla förbi i rullstol, och strax bakom honom gick en kvinna med en stor stålställning över axlarna för att stabilisera sitt huvud- och nackparti.

De är hemska, sjukhus, men kanske får de mig att med lite mindre agg och aggressiv otålighet dra tummen genom Twitter-appen efter uppdateringar i ett par dagar.

Det vore i sanning av godo. 

Med den något luddiga känslan gick jag ut ur sjukhusdörrarna – när jag så mötte något så mycket mer luddigt; något så luddigt att det närmast kullkastade min tillvaro. Ett ”kan-man-göra-så?”-ögonöppnande ögonblick.

Jag mötte nämligen denne samma man som jag nämnt och som jag mötte redan när jag kom till sjukhuset; en väldig koloss till man som låg på en gräsplätt utanför ingången.

Han väger, enligt mitt ögonmått, över 150 kilo – kanske 200, jag vet inte, men hans kropp vältrar sig över gräsmattan och jag är ganska säker på att när han nu väl har lagt sig där så tar han sig inte upp igen av egen maskin. Kanske inte ens av mänsklig hjälp. Kanske behövs det en faktisk maskin, om än inte en lyftkran, så kanske en pallyftare, för att lyckas förflytta honom. Han ligger där, på mage, som en strandad valross.

Det är inte av elakhet jag använder mig av den liknelsen, det är inte av överdrift – det är den mest korrekta beskrivningen av situationen.

Han har tre flaskor läskeblask intill sig – ett par 50-centiliters, en 1,5-liters Cola – och en Pressbyrånkopp med kaffe och ett knyte som kan ha varit en Subwaymacka.

Han ger en gråhårig, rank, minst 100 kilo lättare!, man en tjugolapp för att ”gå och köpa Pepsi”. Hans vän?, far?, okände Pepsihämtare?, välgörare? kommer slutligen också tillbaka med mer blask (jag i det här skedet har satt mig på en bänk för att försöka utröna om det här är en samhällskritisk konstinstallation eller en faktisk dag i en människas liv). Pepsihämtaren dricker själv några klunkar – ”ta så mycket du vill ha” – innan han lämnar över den till den på magen på gräset liggande mannen som då också häller i sig lite Pepsi.

Sedan ligger han där och samtalar med förbipasserande människor i en så hög, närmast skrikande, samtalston att det blir som att han håller låda inför hela den tiohövdade skaran på parkbänkarna intill. Han börjar – som en grand finale för den show jag bjöds på innan jag gick hem – röka en pipa.

Det var så hemskt… luddigt, alltihop.

Så luddigt att när jag till slut reste mig och gick hem, efter fem timmar i sjukvårdens grepp, så var det blott en liten bisak att min fot inte hade någon spricka i sig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *