Hästmannen möter Ormmannen

Jag fann inte tiden att skriva denna recension direkt efter spektaklet ägt rum. Jag rusade direkt till en träning och sedan åkte vi ganska omgående till Stockholm och… och sedan har den skjutits upp ett oräkneligt antal gånger; till slut så pass länge att aktualiteten måste ansetts som bortblåst (och då talar vi ändå om en så pass ständig aktualitet som ett möte mellan två djurmän) och jag har sedan dess letat efter en anledning att ta upp denna tappade tråd. Och för bara en knapp månad sedan så hittade jag den.

Så, på direkt förekommen anledning:

ormman

Nu åker vi.

Recension: ”Hästmannen möter Ormmannen”

Jag fick leta ett bra tag uppe på Norra Bergets vidder innan jag hittade till skådeplatsen ”danslogen”. Inte minst med tanke på att jag har ett av norra Europas allra trassligaste lokalsinnen – men också på grund av hur pinsamt och oansvarigt långt det är mellan gångerna jag försöker leta mig till danslogar.

Så jag anlände – trots att jag sett fram emot spektaklet i veckor, ja, månader! – fem minuter sent, och när jag kom upp till danslogen var där alldeles öde och tyst utanför.

Bara ett snabbt uppslaget korvstånd minde om att där pågick någonting celebert.

Visst var det lite pikant att försenad slå upp portarna på nytt och försynt tassa runt för i mörkret att leta efter någon att sticka en femtiolapp åt (jo, att Ormmannen helt plötsligt dök upp i Dagbladet är kanske en anledning till denna, förvisso ständigt aktuella!, texts uppkomst; men pirkt.se är framför allt ingen portal som så här i uppstartsfasen har råd att inte recensera tillställningar till vilka man betalar entrépeng), men samtidigt slogs jag av den glädje som bara kan drabba den som blickar ut över en slutsåld och till brädden fylld dansloge.

Jag var inte ensam i min entusiasm över detta unika möte. Jag var bland vänner. Förvisso väldigt gamla vänner – jag skulle uppskatta en klart pensionsmässig medianålder – men vänner.

Sundsvall vill. Sundsvall gör.

Vid min ankomst satt en glad speleman på scenen och besjöng en i sanning mysande hästman (vilken jag kände igen från inför-affischen) som satt tillbakalutad i en gungstol med händerna knäppta över bröstet.

Spelemannen – som jag i det här skedet helt sonika antar är Ormmannen – sjöng Emil i Lönnerberga-låten ”Fattig bonddräng” och när han kom till en speciell vers så kom det en liten tonartshöjning, samtidigt som han vände sig direkt mot Hästmannen och gav honom en menande blick.

”Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö”, sjöng Ormmannen.

Hästmannen lyste upp i den mån ett illrött, härdat djurskötarplyte kan lysa upp och skrockade – lite som en juletomte – av igenkänning.

Ormmannen hade mött Hästmannen.

Han hade besjungit honom om hans vedermödor.

Hästmannen hade skrockat.

Historia hade skrivits, tänkte jag, och kände mig väldigt tacksam över att ha varit på plats.

När sången klingat ut kom, förstås, applåderna från de ålderstigna nävparen.

Allt var så väldigt fint.

Då, från ingenstans, klev en gråhårig man in från scenens vänstra hörn.

Den gråhårige mannen har stått intill spelemannen och Hästmannen och lyssnat till sången, samtidigt som han stått med näbben ner i en liten stativförsedd videokamera och spelat in allt det historiska.

Den gråhårige mannen är, visar det sig, Ormmannen.

Spelemannen som just besjungit Hästmannen – han som nickade så finstämt in i Hästmannens smala mandelgluggar när han sjöng om att ”hässja sitt hö” – är en lokal musikant, säkerligen inhyrd för någon snabb svartmelerad femhundring i nävgipan.

Det var inte mötet. Nej, vid detta tillfälle stod Ormmannen och stirrade genom en kameralins i scenens utkanter.

Jag är i det här skedet nog inte ensam i logen om att börja fundera kring vad som faktiskt ska vara mötet mellan de tu. Kommer det till slut, som jag anat, bli en episk uppgörelse dessa två djurmän emellan? En kamp till det yttersta, där ormar bussas på hästar, där mäktiga ardennerkrakar reser sig på bakbenen, där huggormar väser och där luddiga besvärjelser kastas från båda håll?

Konferenciern, en lokal bokhandlare, tar då ton.

”Ja, det är ju så att vi har lovat något slags möte mellan er här idag”, börjar han trevande och blickar mot de två djurmännen som sitter på varsin stol på scenen. Den kontextlöse spelemannen är bortplockad.

Jag vet inte om hela publiken, som alla betalat femtio kronor för att se just detta möte, sitter som på nålar – men jag gör det.

”Och ja, jag tänkte att vi gör så att ni kommer fram och skakar hand”, säger konferenciern.

”Kan inte du, Stig-Anders (Hästman), överräcka ett exemplar av din bok så kan du Göran (Ormman) ge Stig-Anders (Hästman) den här skvadern, som ett minne från Sundsvall”.

Ormmannen förses med en skvaderreplika i trä.

IMG_20130511_112601

Sedan skakar de hand.

Det är all den direkta interaktionen mellan de två djurmännen under förmiddagen.

Det är mötet. 

Därefter följer en lång utfrågning av Hästmannen, ledd av den lokala bokhandlaren.

Ormmannen? Han ställer sig på sidan om, och filmar åter igen med sin videokamera.

Visst; hela logen exploderar i applåder när Hästmannen ropar ”Jag vill inte ha pension!” – men det är en av väldigt få begripliga haranger på den urskogssnåriga småländskan från den till överflöd skäggbelupna näbben.

För det mesta hör man, eller åtminstone förstår man, ingenting.

Det tar mig inte många minuter att inse att jag verkar ha betalat pengar för att se en medelålders bokhandlare och en närmast totalt oförståelig vilde från det småländska höglandet spela in en relativt ostrukturerad podcast.

Därpå är det Ormmannens tur att utfrågas av den lokala bokhandlaren.

Han berättar om sina guidade ormturer på berget, om framför allt om hur dessa turer stängts ner av kommunen inför årets sommar. Och Ormmannen levererar i denna veva den mest bitska samhällskritik jag hört på mången år:

”Jag betraktar nog kommunens huggormar som värre än naturens huggormar!”, säger han med höjd stämma och publiken – som unisont älskar och stöttar landets samtliga djurmän – stämmer upp i en liknande applåd som den Hästmannen fick när han ville stå utanför pensionssystemet och istället leva på att kränga svarttimmer.

När Ormmannen sedan börjar redogöra för det lokala huggormsbeståndet så reser sig Sundsvalls Tidnings reporter från sin bänk, tar med sitt block och sin penna och lommar ut från logen för att aldrig återvända.

Han har fått nog – han har blivit beordrad att komma hem med en helsida och nu har han äntligen allt material han behöver, känner han.

Och tacka för det.

Det här är en av mina absoluta favoritartiklar av alla årets lokaltidningsartiklar:

hästvsorm

Själva essensen av evenemanget sammanfattas med fakta om vilken såg Hästmannen använder för att fälla sina träd om vintern (svanssåg eller vanlig såg), information om att ”Hästmannens tågresa upp till Sundsvall gick bra”, att Hästmannen ”dock var förvånad över hur stenigt det var i naturen, inte minst i närheten av Gävle” och till slut – och här kan vi nästan skönja ett möte? – att ”Hästmannen uppgav att han inte var rädd för ormar” men att han hade ”full respekt för reptilen”.

När man läser en sådan nyhetsartikel – skriven av en erfaren nyhetsjournalist – om ett evenemang med entrépeng: då vet man att man varit med om något… ja, unikt.

Men även om ST-journalisten Jan-Arne Bäckström stannat ett tag till i logen så hade han haft svårt att sammanställa någonting som petade informationen om Gävles steniga landskap.

Ormmannen intervjuas ett tag till, berättar bland annat om att det finns en ”sluten grupp av ormmän och -kvinnor i Sverige”, innan ljuset i logen helt släcks.

Det bjuds på filmvisning: en tio minuter lång film där Ormmannen under total tystnad följt efter en väldigt långsamt ringlande orm med sin handkamera. Antagligen på Norra Berget.

Ormen ringlar lite. Ormmannen följer efter och filmar.

Ingenting annat händer.

Jag vet inte om Ormmannen kröp på alla fyra i blåbärsriset, om han hasade sig fram, om han kanske till och med har snappat upp någon form av slingrande förflyttning från sina nollbenta vänner; men jag skulle ha velat se en människa som filmade Ormmannen när han filmade ormen.

Ormmansmeta.

Det hade varit närmast prisvinnande scener.

Fem minuter in är det till slut så pass tråkigt att inte ens det enda kvarvarande mediet på plats – den numera uppköpta pirkt.blogg.se – kan förmå sig att stanna kvar för hela den nedsläckta filmstunden.

Jag känner mig fysiskt nödgad – på grund av akut brist på stimuli och inte på något sätt av ormrädsla – att gå ut i den friska luften.

Det har helt uppenbart regnat ute.

En väldigt stor svart häst står ute med ett släptåg efter sig; ett släptåg tilltänkt för barn att åka med. Plädarna på släpet är dyblöta. Det finns heller knappt några barn i ladan; möten mellan djurmän är en pensionärssyssla, vad det verkar.

IMG_20130511_124027

Jag går in igen när filmen är slut.

När filmen är slut är också – visar det sig; gudskelov – hela showen slut.

Hela logen applåderar åt någonting vi har sett. Kanske åt allt sammantaget. Åt hela showen.

Sedan är det autografskrivning och försäljning av Hästmannens bok.

Jag går fram. Tar ett par bilder. Köper ingen bok.

IMG_20130511_125242

IMG_20130511_125640

Det blev ordentlig huggsexa och tanterna formligen viftade med sedlarna.

Sammanfattning:

Jag vet inte riktigt vad det är jag har sett. Hur jag ska sammanfatta allt. Hur jag ska gå vidare.

Då öppnar en gammal man bakom mig näbben till sin kögranne:

– Jaha, då har man sett de här männen också.

Ja, det är exakt vad man har gjort.

När jag åter stack ut näbben ur danslogen så öste regnet ned.

Hästkraken stod där och slokade med nacken, plädarna i släptåget var dyblöta och folk flydde hals över huvud hem från berget, från regnet, från djurmännen, från hela spektaklet.

Jag tycker att det här är den bästa bild jag tagit.

Jag vill hemskt gärna trycka upp den på väggen. Som en påminnelse om hur grått livet kan vara.

IMG_20130511_125947

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *