Ja? Kanske?

I fredags avnjöt jag en kväll som för en gångs skull inte hade det sedvanliga oset av kassler över sig. Jag blev nämligen – som en försenad födelsedagspresent – medbjuden på en kråssmörjning av sällan skådat slag på restaurang Torget, tillsammans med min vän Sven, hans bror Anton (känd från pirkt.blogg.se:s flyktiga satsning på Antons Filmfredag) och n’Tobbe.

Efter den smäckra grillbuffén på nämnda Torget – fyra starka solar?, jag gillar väldigt mycket att bli mätt och att få nyttja min personliga ”ät precis så mycket du orkar alltid”-diet till fullo – rörde vi oss för att försöka nästla oss in i societetens nya högborg: Udda Tapas Bar, den ganska nyligen invigda terassen längs Esplanaden.

(Det är verkligen som att tapasbaren är gjord för att inhysa medlemmar ur diverse societeter och borgerliga syndikat – detta då man från en position lutad över terasstaket i en närmast optimal vinkel skulle kunna spotta ner skalet från pistagenötter och dyra mandlar i hårbotten på de stackars arbetarna på gatan.)

Nåväl. Jag beställde givetvis en Coors direkt vid första anblicken – enkom på grund av den direkta It’s Always Sunny in Philadelphia-kopplingen.

IMG_20130802_202046

”Den smakar som Loka”, sa Tobbe.

”Som Loka med ölsmak?”, frågade jag.

”Nej, vanlig Loka naturell har mer ölsmak än den här ölen.”

Den 4.0-procentiga ölen var en väldig 53-kronorsbesvikelse.

Vi trängde oss hur som helst ner vid ett bord och ganska omgående så började två medelålders kvinnor att samtala med vårt sällskap.

Det var ett härligt möte.

Det absolut mest intressanta som utvanns ur mötet för mig personligen var att jag misstogs för en lokal sportprofil av, ehm, stora mått.

ottoOtto Wallin. Otto! Wallin!

Jag har för ändamålet letat upp en selfie från mobilen – o, det var alldeles för lätt att hitta sådana än vad det enligt norm borde vara för en mittback och lagkapten – för att jämföra.

IMG_20130804_230429

Ja? Kanske?

Jag blir i sådana fall lite orolig. Sedan mången år – långt innan jag var rakad utan fortfarande sportade frisyren ”Clinging to some scraps”! – har jag fått höra att min gångstil minner om en farlig människas; det har sagts att jag går ”som att jag precis är på väg att slå ner någon”.

Lägg därtill att jag tydligen kan misstas för en 195 centimeter lång och 95 kilo tung proffsboxare.

Ojvoj.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *