Jag började tänka med underlivet

Jag kanske är av en överdrivet känslig natur, men när jag i veckan lyssnade på ett P1-inslag om prostatacancer så kröp det i hela kroppen på mig. Det räcker bevisligen med att höra någon prata om något som helst ingrepp i den regionen för att det i princip ska ila i hela mitt kroppsliga fundament.

Nu handlade inslaget dessutom om komplikationer! Kirurgerna som genomförde operationerna för att få bort prostatacancern var för ovana vid att utföra just denna typ av ingrepp, vilket fick till följd att många män – som förvisso räddades undan cancern – lämnade operationssalen med inkontinenta urinvägar eller sterila sädesgångar.

Var femte man blev inkontinent, rapporterade reportern! Varannan steril!

En svårdefinierad och sällsynt upprördhet bubblade upp inom mig; en upprördhet som inte kändes nedsipprande från hjärnan och tankeverksamheten utan som kom krypande nerifrån, från den kroppsliga skyddsapparaten.

Det finns så många orättvisor här i världen, så otroligt mycket att bli arg på, men helt plötsligt – från en sekund till en annan – kändes det instinktivt som att det var denna fråga jag brann som allra mest för. Det var som att alla fotbollar man fått mellan benen genom åren – alla gånger man legat och kvidit av könslig smärta – talade till mig: låt aldrig någonsin någon ovan kirurg sköta knipsandet i närheten av mitt underliv.

En nyfödd aktivist stod plötsligt och skrek på en barrikad inom mig om att bara gräddan av världens mest utbildade och nischade prostatakirurger borde få äntra operationssalen när jag halat ner byxorna. »Hur kan vi tillåta att män behandlas så här?!«, skrek den nyfödde aktivisten inom mig. »Att unga män ska behöva gå runt med den här oron i Sverige 2017!«, gastade jag inombords, med en barsk och bestämd ton som kom hela vägen nerifrån prostataregionen.

En lång debatt följde på inslaget, om hur prostataoperationerna borde omfördelas för att färre oerfarna prostataknipsare skulle få ett för stort ansvar. Jag brann helhjärtat – så som man brinner för ett favoritlag i en favoritsport – för den ena debattören och hans föreslagna förbättringspunkter för den manliga prostatavården.

Det var ett par minuter där tankarna enkom styrdes av en djurisk vilja att skydda sitt allra heligaste; en upprördhet som bottnade i känslan av att bara det bästa och mest avancerade som den moderna sjukvården har att erbjuda är gott nog åt mitt ömtåliga underliv.

Jag tänkte – som så många män innan mig blivit anklagad för att göra – med mitt kön.

Sedan tänkte jag med hjärnan igen. Och så gick det upp för mig att prostatacancer absolut är en hotande risk för män (det är den allra vanligaste cancerformen), men en snabb googling gav vid handen att nära hälften av de 9000 drabbade årligen är över 70 år gamla och att det är väldigt ovanligt att någon under 50 drabbas.

Klipp till: 27-årig man som stannar upp, står som ett fån med öppen mun och slås av tanken »tänk om jag varit kvinna«.

Runt 110 000 kvinnor i omkring min ålder föder barn varje år och de går alltså runt med vetskapen om att de (och här är jag inte helt säker på de medicinska termerna) ska pressa fram en tre kilo tung levande varelse ur sitt underliv – och att det finns en risk att de kan komma att få göra det helt utan professionell assistans alls i den akuta barnmorskebristens Sverige.

Och som om regeringen kunde känna av min underlivsdrivna sekundärångest så kom det i tisdags äntligen en vänsterpartistiskt framdriven miljardsatsning på den oförlåtligt eftersatta förlossningsvården.

Det var inte en dag för tidigt.

Vi måste våga börja diskutera på riktigt

Jag var på en ABF-debatt om framtidens arbetsmarknad, strax innan valet. Det pratades om förändringar i lagen om anställningsskydd, om potentiella uppluckringar i turordningsreglerna, alltså i förlängningen om den typ av maktförflyttning från arbetare och fackförbund till arbetsgivare som varje borgerlig politiker drömmer om.

”Jag tycker det är tråkigt att man inte ens kan diskutera det här”, sa Jessika Roswall, moderat ledamot i arbetsmarknadsutskottet.

Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiske talesperson Ali Esbati slog ut med händerna och suckade. Han brukar nästan alltid ha en rapp och fyndig comeback, Esbati, och hade nog vunnit ett riksdagsmästerskap i grenen ”vältajmade ögonrullningar mot befängda motståndarutspel”, men i det här läget verkade han på allvar bara bli less.

”Vi diskuterar ju det här hela tiden”, sa Esbati. ”Varje dag”, underströk han, med den typen av riksdagspolitiska matthet jag antar att man bara finner hos vänsterpartister som tvingas lyssna på LAS-urholkande förslag i arbetsmarknadsutskottet dagarna i ända.

Och då kom den. Kommentaren jag tyckte var så väldigt symptomatisk för inte bara den här valrörelsen utan för hela vår svenska politiska samtid. Moderaten Jessika Roswall fick nämligen  något trumpet i blicken och svarade:

”Men ni är ju bara emot.”

Det var, tänkte jag, ungefär vad en ytterst curlad femåring skulle ha sagt, när den varit sugen på något och plötsligt nekats.

Att ”diskutera” är tydligen inte längre att debattera om olika frågor, att retoriskt slåss med sina bästa argument för sin ideologiska övertygelse: att ”diskutera” har, för en moderat riksdagspolitiker, blivit synonymt med att få vad man vill ha.

Och det är inte så konstigt.

På samma seminarium fanns Ylva Johansson med: den socialdemokratiska arbetsmarknadsministern som valt att luckra upp den svenska strejkrätten och därmed kraftigt försvaga alla svenska arbetares allra starkaste vapen.

Detta efter att Svenskt Näringsliv (överraskande nog) tagit strid för den jättebolaget APM Terminals i Göteborgs hamn: ett företag som är internationella experter på logistik och på att krossa fackföreningar.

Men vi måste ju kunna diskutera strejkrätten.

Och jag som mest gått i skolan på 2000-talet har lite svårt att minnas detta, men vi ska tidigare ha haft en skola där varenda skattekrona lagts på att försöka få den så jämlik som möjligt. En skola som till och med ska ha varit kompensatorisk, som resonerat som så att om en elev är billig i drift – lystet sittandes med snoken i boken – så ska förstås de överblivna pengarna gå till den delen av klassrummet där det sitter en elev i behov av extra stöd.

En skola där dessa pengar inte flög iväg ut genom klassrumsfönstret och landade först på Bermuda eller Caymanöarna.

Nu har vi mixat ner alla dessa solidariska tankar till en oigenkännbar och näringslivssöt smörja, i vilken de retoriska femåringarna Barbara och Hans Bergström (Engelska Skolan-grundarna som kallade nuvarande regering för ”ett kommunistvälde”) fått stoppa ner ett väldigt sugrör och suga för glatta livet.

Samma sak inom vården, där privata sjukförsäkringar sakta men säkert helt håller på att urholka både förtroendet för det gemensamma och hela principen om vård efter behov och på lika villkor.

Men hej: vi måste väl kunna diskutera vinster i välfärden.

Måste kunna diskutera valfrihet.

Nej, vi måste sluta ”diskutera” med moderata femåringar. De kan inte få fortsätta få precis som de vill.

Däremot måste vi börja diskutera just de här frågorna — men med vanliga väljare. Jag är helt övertygad om att vanliga svenska arbetare, som tidigare röstade rött, kan värvas tillbaka från rasismen: om man verkligen stakar ut en tydlig väg tillbaka mot stärkt välfärd och ökad solidaritet och bort från valfrihetsorsakad splittring och skattefinansierade sugrör nedstoppade i det gemensamma.

[SLUTKLÄM]