Jag ska villigt erkänna att min inblick i de jämtländska vardagsbestyren är ganska svag. Mina personligt förvärvade kunskaper gällande Jämtland är hämtade från hösten 2010 – då jag tog mitt ansvar och gav länets främsta fotbollsklubb den division 2-nystart den så väl behövde – och handlar främst om vilka bäddar på Pensionat Björnen som är spänstigast och om huruvida det finns en algebraiskt härledd maxgräns för hur mycket buffémat man som ÖFK-spelare kunde pula ner i en ta-med-hem-bytta från Mr Husman.
Det hade därför varit direkt ohederligt att som utböling kliva in och ha bestämda åsikter om diverse lokala spörsmål, varför jag i regel alltid försöker fylla mina gästkrönikor med bredare ämnen. Men när den förnämliga ledarredaktionen på den här tidningen uttryckte att jag – i egenskap av blivande gymnasielärare – gärna fick skriva mer om hur jag ser på just skolvärlden så tänkte jag ändå att det lät lite… trist? Hur mycket nytt trassel kan möjligtvis hinna hända i den svenska skolvärlden under de tre veckor som går mellan att jag lämnar mina texter till Länstidningen Östersund, tänkte jag.
Jag tänkte fel. Man skulle kunna skriva avhandling på avhandling, bok på bok, ja, epos på epos om den svenska skolan av idag. Och hade man sedan kunnat skicka tillbaka dessa skrivna luntor till människor som levde så sent som på 80-talet så hade de kategoriserat det som riktigt sinnesrubbande science fiction.
I veckan skrev två lärare som länge jobbat på Academedia-drivna skolor en debattartikel i Aftonbladet om hur de stängts av respektive avskedats från sina jobb – utan att ha kunnat koppla anledningen till annat än att de varit öppet kritiska mot skolkoncernens vinstintresse. Lärarna påstår också att skolledningen ska ha skällt ut elever som tagit de två lärarnas parti i olika forum.
De slår fast att den svenska läroplanen uppmanar skolor till att fostra elever till »aktiva medborgare med ett kritiskt förhållningssätt« – men att detta förhållningssätt bevisligen inte sträcker sig över kritik mot skolornas eget intresse att tjäna pengar per given skolpeng.
Inom samma vecka kom också nyheten om att en likaledes Academedia-driven skola i Hammarby Sjöstad – ett område i Stockholm med, citat, »skriende behov av grundskoleplatser« – hux-flux-stänger ner grundskoleverksamheten med hänvisning till »sviktande elevunderlag«. I samma lokaler ska i stället en av Academedias gymnasieskolor flytta in.
– Det känns som att Academedia använder det här som ursäkt bara för att driva ett gymnasium som är mer lönsamt, och visslar hela vägen till banken, säger en förälder på skolan till StockholmDirekt.
Det borde inte finnas någon som är förvånad över att aktiebolag prioriterar vinsten före allt annat, även om deras verksamhet rör barns utveckling och framtid. Redan på 80-talet, då Elektrolux via förskolan Pysslingen försökte nästla in vinstintresse i svensk barnomsorg, slog Olof Palme fast att deras enda intresse var att tjäna pengar:
»Annars skulle de inte ge sig in i det här. Vad skulle de ha för andra motiv?«, sa statsministern tydligt och barskt.
I december år 2017 går i stället den socialdemokratiska ministern Annika Strandhäll ut och skjuter ner försiktiga Ilmar Reepalu-förslag om »vinsttak« för de fritt härjande kapitalisterna i den svenska välfärden.
Nu gällde det förvisso vården, men i vår ska det beslutas om huruvida kapitalisters vinstmarginaler på svenska barns skolgång ska begränsas – och jag vågar verkligen inte lita på att sossarna ställer sig på elevintressets sida i kampen mot vinstintresset.
I september, när jag får frågan om jag är socialdemokrat i ett valbås, kan det bli så att jag och många med mig svarar som en vänsterpartistiskt röstande kvinna i Grekland gjorde under krisen, när Kajsa Ekis Ekman frågade varför hon inte var socialdemokrat längre.
»Jag är socialdemokrat. De är det inte«.
Bli först att kommentera